Jag äter en sen lunch tillsammans med vännerna på Pub 19 efter en kort natt med orolig sömn. Om några timmar ska jag tillsammans med pianisten Mats Jansson vara på väg till Solnabiblioteket för att göra en Frödingkonsert. Är en smula bekymrad över hur jag ska hinna både sova ett par timmar och förbereda mig. Det kommer att bli mitt minsta orosmoment den här dagen.
Bestämmer mig för att ringa Mats om avfärden. Drar upp mobilen ur väskan och upptäcker ÅTTA missade samtal. Ångesten tickar i gång. Det måste ha hänt pappa något! Tar ett djupt andetag och försöker samla mig. Söker andra förklaringar. Läser ett sms. GRATTIS står det, med versaler. Jag fattar ingenting. Vad då grattis?
Jag får yrsel och lyssnar av det första svarsmeddelandet i ett försök att återvinna balansen. En entusiastisk röst bekräftar misstanken som har börjat gro i mitt huvud. Pappa har fått Nobelpriset! Nu startar en cirkus vars make jag aldrig tidigare skådat!
Jag är i chock. Tar mig på något sätt hem. Där ringer telefonerna oavbrutet, det är rena korselden. ALLA vill prata med mig. Själv har jag bara en önskan: att få tala med mina föräldrar. Vad jag inte vet i den här stunden är att min mor gått ut i tv och vädjat om att folk ska sluta ringa så att hon kan få kontakt med mig och min syster. Hon lyckas inte nå mig. Allt är kaos.
Mitt i detta inferno ringer det på dörren. Utanför min dörr står till min förvåning en journalist och en fotograf. Chock nummer två infinner sig. Hur har de fått fram min sekretessmarkerade adress? Jag pratar på, skämtar mycket och i mitt chockade tillstånd krymper min hyfsat medietränade hjärna ihop till ingenting. Och det här är bara början ... Jag inser snabbt att i dag är jag inget annat än Nobelpristagarens dotter och försöker möta det så gott jag. Jag ger intervju på intervju i direktsänd radio under bilfärden till Solna. Jag lovar också bort mig till SVT:s God morgon-program.
Solnabiblioteket välkomnar oss med befriande tystnad. Cirkushästarna i mitt huvud börjar lugna ned sig. Jag har under dagen försökt nå min familj via min nioårings nyinskaffade kontantmobil. Gör ett sista försök med min syster och når äntligen fram. Hon låter lika chockad som jag känner mig. Ber henne hälsa pappa och mamma.
Sedan får jag äntligen tag i mina föräldrar. De är slutkörda. Jag gör mig redo för morgondagens tv-sändning. Situationen känns absurd men direktsändningen blir trygg, och på kvällen möts vi äntligen. Jag kan snabbt konstatera att medan vi andra är lätt exalterade, sitter min far i sin rullstol, vänligt leende och till synes oberörd av uppståndelsen han orsakar genom sin närvaro. Men på Kulturnyheternas inslag från hans ankomst till teatern kunde tittarna för ett ögonblick se honom tappa masken. I tv-rutan spricker han upp i ett lyckligt leende. Det är när han får syn på mig i folkmassan och våra blickar möts. Äntligen! Och för första gången på de senaste 36 timmarna känns verkligheten verklig igen. Men jag börjar ana att ingenting kommer att bli sig riktigt likt ...