Stort pianoäventyr i Stockholm

Beethovens trettiotvå pianosonater bildar en högplatå av västerländsk kreativitet jämförbar med Sixtinska kapellet och Shakespeares dramer. Att lyssna på dem under en livstid är en glädje som aldrig tar slut - att spela dem alla på kort tid är det största pianistäventyret.
I Sverige är det mycket sällsynt men nu skall Hans Pålsson ge sig in i det under åtta laddade kvällar från den 28 januari till den 13 februari i Stockholms konserthus. Där har det inte skådats på mer än ett kvartssekel.

Sonaternas underliggande tankemodell är det wienklassicistiska formmönstret utvecklat av framför allt Joseph Haydn. Efter en eventuell långsam introduktion består det av fyra satser: en snabb och energisk - en långsam - en kort och lättsam - och en riktigt flyhänt. Mönstret kan vara helt regelbundet, som det är i Haydns senare symfonier. Det kan också varieras men då måste varje avvikelse hanteras så att en ny typ av balanserad helhet uppstår. Ingenstans görs detta djärvare än i Beethovens pianosonater.

I de sju första verken från och med 1795 är nyordningen i yttre form ännu liten. Men den första riktigt berömda sonaten, nr 8, Pathétique, inleds med ett påfallande sorgtyngt långsamt parti som ovanligt nog återkommer två gånger. I oförmedlat skarp kontrast bryter det då upp det vildsint framdrivna Allegrot.
År 1801 förs sedan utvecklingen vidare i två sonater "quasi una fantasia" ("nästan en fantasi"). Nr 13 ser på papperet ut att följa det fyrdelade mönstret men bryter i själva verket upp det till en mosaik av kontrasterande tempi och melodier. Och nr 14, Månskenssonaten, avstår från den vanligen fundamentala första satsen för att börja direkt med en förromantiskt drömsk långsam sats. I en svängig emotionell utveckling följer sedan en sirlig, historiskt tillbakablickande menuett och en återigen förromantisk final, som piskar upp den första satsens brutna cissmollharmonier till en häxdans av löpningar och ackordkrevader.
Efter många mellanliggande varianter går de tre sista sonaterna från början av 1820-talet ännu längre i förnyelse. Fyrdelningen syns inte längre, varje verk får sin individuella form.

Lika viktig som formen är naturligtvis den musikaliska substansen. Där sätter den unge Beethoven ett omisskännligt avtryck redan i den första sonatens energiska sista sats. Den förväntade, tydligt profilerade huvudmelodin ersätts av fyra gånger tre skarpa ackord som har rytm men knappast melodi. Så presenterar sig den yvigt okammade rabulisten som pressade instrumentet till det yttersta, så länge hans svikande hörsel ännu tillät honom att spela själv.
På notpapperet gick Beethoven ännu längre och skrev ofta pianomusik som helt kunde förverkligas först ett sekel senare på vår tids solida konsertflygel. Det gäller till exempel nr 23, Appassionata, och nr 29, Hammarklaver, som utnyttjar instrumentets dåvarande nyutveckling men samtidigt visar att den inte var nog.
Det finns också en helt annan sida hos Beethoven: lugnet. Det dominerar hans violinkonsert och breder ut sig i många av hans långsamma satser. Hos Mozart finns det förebud, men som helhet innebär Largo- och Adagio-satserna i sju tidiga pianosonater en emotionell landvinning gentemot Haydns sakligare, ofta rätt raska Andante-satser. Hos Beethoven möter vi inte bara en ny energi utan också en ny innerlighet.

Beethovens storhet ligger bland annat i det att han förnyade musiken två gånger om. Hans produktion brukar indelas i tre perioder: en som ännu är wienklassicistisk i Haydns anda; en robust nyskapande mellanperiod inledd framför allt av Eroica-symfonin; och en sista period som med nionde symfonin och de sena stråkkvartetterna öppnar perspektiv fram mot 1900-talets modernism.
I de kontinuerligt skrivna pianosonaterna är periodstrukturen mindre tydlig, men de kan i stället ses som uttryck för olika livsåldrar. De tidiga sonaterna visar upp ungdomens burdusa bångstyrighet och sedan följer mannaålderns moget balanserade kraft, till exempel i nr 21, Waldstein. Till slut, när tiden börjar rinna ut, höjer sig den åldrande människan till klarhet och bejakelse.
Helt döv, med toner som klingar endast i hans inre, skapar Beethoven då ett oförlikneligt eget universum i de tre sista sonaterna: kaskader av frigjorda variationer, bergsmassiv av kraftfulla fugor, tyngdlösa långsamma satser som svävande moln i stilla förvandling.
Här har geniets långa musikaliska utveckling nått sin fullbordan. Allt är form - allt är frihet.

Torsten Pettersson
Litteraturforskare vid Uppsala universitet

Stort pianoäventyr i Stockholm

För första gången på ett kvartssekel ska Beethovens trettiotvå pianosonater spelas under kort tid i Stockholms konserthus, med start på torsdag. Torsten Pettersson berättar om ett sant mästerverk, och om geniet som förnyade musiken två gånger om.