Ramin Attai bor i Östervåla och har aldrig dansat street förut.
– Det är roligt och bara att träna på, säger han som mest dansat på bröllop och fester i sitt hemland Afghanistan.
Förutom att dansa brukar han träna kickboxning, men det fick han lägga ner, träningstiderna krockade med skolan. Han verkar inte precis deppig för den sakens skull. Att dansa är roligare, tycker han.
Vi är på Grand och snart ska den sista repetitionen inför festivalen "Fett me kärlek" börja. Vid bardisken står Frida Holgersson, som längtar efter dansen och väntar på att alla ska komma.
– Det är jätteroligt att dansa med folk från olika länder. Vi kommunicerar genom dansen. Det är inte alls frustrerande att vi inte pratar samma språk. Snarare inspirerande att kunna nå fram till en annan människa utan att använda ord, säger hon och återupplever känslan från när hon var 19 år och jobbade i hotellreception i London, dit det kom turister som talade alla möjliga språk.
Uppsala loves hip hop är en förening för streetdance och drivs av dansinstruktörerna, Catarina Zarazua Mujo och Mateja Kovacevic.
– Vårt motto är: Each one, teach one. Vi lär av varandra och alla får en chans att uttrycka sig oavsett vilka vi är eller var vi kommer ifrån. Inom hiphop är det viktigt att individen kan få ta plats och vara unik, säger Catarina Zarazua Mujo.
Föreningen har funnits sedan 2013 och har öppna dansträningar för alla som vill vara med. De arrangerar danstävlingar och bjuder in streetdansprofiler, som Niki Tsappos, världsmästare i streetdans 2010 och känd från filmen "Niki & Martha". Catarina och Mateja väljer medvetet kvinnliga förebilder för sina dansare eftersom de verkar i en extremt mansdominerad genre.
Sedan i mars har de utöver de vanliga dansträningarna drivit ett integrationsprojekt.
– Vi ville blanda asylsökande och Uppsalabor. Annars blir det lätt att asylsökande mest hänger med varandra. Kulturkrockar är lärorika och roliga, inte farliga. Efter en workshop med 50 killar hade vi den sjukaste fest som jag någonsin varit på. Det var otroligt kul. Vi har lärt känna varandra och vet vilka fina killar de är, säger Mateja Kovacevic.
En spegel står uppställd på dansgolvet och nu är det dags! Alla har inte kommit ännu men här vill ingen vänta längre.
– Ni som har ryggen ditåt, är speglar av oss, säger Mateja och pekar framåt.
Som uppvärmning turas de om att hitta på rörelser och personen mittemot ska göra likadant. De börjar ganska smått men ökar successivt i intensitet och storlek. Ibland tar någon ut svängarna och håller på att tappa balansen. Det blir många skratt.
– Tänk på att byta tempo och nivåer, och glöm inte att andas, instruerar Catarina.
Sen blir det vattenpaus. Efter uppvärmningen ska koreografin sättas. En, två, tre, fyr, fem, sex, sju, ått... När de övar utan musik ser det lite trevande ut, men till tonerna av "This is how we do it" av Montell Jordan kommer alla igång och stegen sitter.
Hur känns det inför uppträdandet?
– Det känns bra! Men lite nervöst att det kommer publik som ska titta på oss, säger Abdul Hakim Sharifi.
– Du ska inte tänka på det. Bara dansa, säger Gholam Reza för att peppa sin landsman.
Catarina Zarazua Mujo och Mateja Kovacevic vill ge ungdomar en chans att uttrycka sig konstnärligt och komma bort ifrån synen på nyanlända som en grupp flyktingar. För dem är alla individer som har rätt att leva ett värdigt liv med kultur och glädje. Och vägen dit heter dans, ett uttryck med ett universellt språk.