Styckad Di Leva

Iförd tjusig regnbågskaftan och med en gitarr runt halsen intar han Katalins scen som bara han kan. Det vill säga med händerna utsträckta, slutna ögon och ett malande mantra: ²Ljuset, kärleken, Uppsala.² Vid sidan av honom står ett bord dukat med frukt, en vas med rosor och den eviga kompanjonen ­ den vita vattenkannan.Den fnissiga, fromma stämningen byts raskt ut mot glad allsång i gamla dängan Vem ska jag tro på? Och den sedvanligt brokiga publikskaran (en storhet i sig att locka folk från alla "sfärer") trivs som fiskar i Di Levas akvarium.-­ Jag ska stämma hela Uppsala, utropar han triumferande när han justerar gitarren. En lång paus följer.­- Ja, på ett positivt sätt alltså.Skrattsalvorna sitter som en smäck. Likaså när han delar ut frukt och säger "frukta inte". Och visst har han en härlig självdistans. Men det ändrar inte det faktum att väldigt få tar honom på allvar som själasörjare. Det är mycket fnitter i lokalen och de överseende leendena växer som svampar i höstregn. Anledningen till att Katalin är fullsatt är ju musiken, låtarna. Att i stort sett prata halva kvällen ­ "Den kosmiska sändningen pågår hela tiden" ­ till ljudet av vågskvalp och annat pynt känns som slöseri. Trots allt gick det loss på 240 spänn att få uppleva allas vår krigare.Det är ett styckat pärlband av hits han radar upp, men när signaturmelodier som Miraklet och Vi har bara varandra spränger sig in i de utdragna snacksjoken (måste vi primalhojta ut våra drömmar och sjunga att Jesus finns hos alla?) är artisten Di Leva högst njutbar. Rösten porlar som en glimrande fjällbäck och texterna borrar sig in i det av all väntan förhärdade hjärtat.Kanske borde han sluta dricka ur den där vattenkannan.