Sam Peckinpah hade redan innan han filmatiserade Gordon Williams roman The siege of Trenchers farm ett gediget rykte både som habil regissör och skildrare av extremt våld. Hans version av Straw dogs var inget undantag. Som en grundmall för filmschablonen "the tender turns tough" är den ett lysande exempel.
I originalet handlade det om en amerikansk matematiklärare som sökte miljöbyte i Cornwall för att komma igång med en avhandling. Där kommer han i allt större konflikt med några lokala hantverkare. Dustin Hoffman spelade som vanligt utomordentligt och lyckades skapa en trovärdighet runt det beslut att ta till våld som filmen mynnar ut i.
Rod Lurie har flyttat handlingen till den djupa amerikanska Södern och därmed låtit konflikten stå mellan arrogant storstad och djupt konservativ landsbygd, det senare kryddat med schablonbilden av en "redneck": kvinnosyn från 1800-talet, våldsbenägen och djupt religiös. Inte så lite påminner hela upplägget om Kjell Sundvalls första Jägarna, även här är just jakten också en viktig ingrediens.
Om man i Peckinpahs Straw dogs fick en sympati med Hoffmans roll så är det svårare här. James Marsdens tolkning av rollfiguren David Sumner är inte särskilt sympatisk från början och att han retar upp lokalbefolkningen är delvis förståeligt. Samtidigt är det förstås omöjligt att det inte skulle bli konflikt, Lurie förlorar inget tillfälle att visa upp dem som ett slags något uppdaterade grottmänniskor.
Konflikten blir förstås extra laddad då Davids fru Amy (Kate Bosworth) ursprungligen kommer från denna byhåla och tidigare har haft ett förhållande med byns hunk Charlie (Alexander Skarsgård), något den sistnämnde tycker borde återupptas. Både Bosworth och Skarsgård lyckas få sina i grunden ganska platta karaktärer att få lite dimension. Bosworths Amy är också tuffare än vad Susan George gjorde henne i originalet. James Woods blir dock mest en parodi.
Det är förstås svårare nu 40 år senare att hitta fokus. Det har gjorts mängder med filmer på liknande tema. Våldsskildringarna är heller inte spektakulära om man nu gillar sådant, fastän nog otäcka i sig.
Den diskussion som man kunde tänka sig runt "rättfärdigt" våld blir heller inte särskilt tydlig. Konflikterna blir å andra sidan snarare övertydliga när det gäller att kontrastera lantisarna mot de sofistikerade storstadsborna, ett lite lättköpt knep.
Kvar blir ändå en välspelad, hygglig actionthriller. Frågan är också vad man skulle ha kunnat ha gjort mer av grundmaterialet i dag då vi sett så många filmer i genren.