Sara Lundberg har de senaste åren etablerat sig som en av landets bästa barnboksillustratörer, både till andras texter och till egna. Lundberg behärskar den svåra konsten att presentera ett bildspråk som är väldigt tydligt men ändå konstnärligt kompromisslöst, och vågar utmana uppslaget som form och "förväntningsmall".
I de egna böckerna om Vita Streck får hon rent av till den där vilda men korsbefruktande striden mellan ord och bild som kännetecknar en riktigt bra bilderbok. Om man ska våga sig på en förutsägelse så kommer Sara Lundbergs bilder de närmaste åren att dyka upp i böcker tillsammans med många av våra tyngsta barnboksförfattare. Faktum är att det redan har börjat. I Yakup tokstollen möter hon den mycket rutinerade Ulf Stark.
Yakup tokstollen utspelar sig i en diffus Balkan-inspirerad miljö och berättar historien om en pojke som är så klumpig att han inte ser någon annan framtid än att fortsätta vara den lilla byns omhuldade tok. Yakup går vilse, drar ner dukar, klantar sönder grejer och börjar så smått acceptera sitt öde när han via en ny och betydelsefull vänskap inser att världen kanske inte ska vara den suddiga plats han dittills sett, och skaffar glasögon. Ulf Stark är som bekant en fena på att skriva berättelser om outsiderns revansch, och Yakup tokstollen står sig hyfsat bra mot tidigare böcker, även om texten inledningsvis är en smula seg. Helheten fungerar.
I synnerhet som Sara Lundbergs illustrationer i stort sett lever upp till förväntningarna - hon kunde ta ut svängarna ännu mer - och berättar med en intensitet som förstärker texten.
En snarlik duo står bakom Mormors sjal, som också den tar sig an ett av barnlitteraturens eviga och mer komplexa ämnen, nämligen döden. Åsa Linds kompetenta text har fått ett värdigt sällskap av Joanna Hellgrens bilder. Hellgren, hittills mest känd som hyllad serieskapare, griper med klara färger och ett skiftande perspektiv, som växlar mellan att betrakta från sidan och rakt ovanifrån, tag i de poetiska kvaliteterna i Linds berättelse. Läsaren får följa berättarjaget och kusinen Biliam i en jobbig familjesituation där vuxenvärlden är stressad inför en älskad mormors förestående död. Fantasin, och mormors eget lugn, erbjuder en förklarande respit som gör döden mer hanterlig när den väl kommer.
Döden kommer aldrig ensam, skulle en kärntanke kunna vara. En berättelse om död är också alltid en berättelse om någonting annat, till exempel vänskap, och det gör kanske det svåra lite enklare att möta.
En vacker, visuellt sprakande, bok som förhåller sig både trovärdig och solidarisk till sin unga förstahandsläsare.