Sebastian Johans: Svårt att sia om skägg

I skrivande stund är det bara några timmar sedan Johan Persson och Martin Schibbye dömdes till elva års fängelse i Etiopien, och det känns som om kulturåret 2011 knappast kan bli ihågkommet för något annat än en allt mer trängd pressfrihet. Men på sikt är det inte så. Dawit Isaak, Persson/Schibbye och alldeles för många andra fängslade journalister, författare och konstnärer är fast i en pågående process som dessvärre inte är över när nyårsraketerna pyser i väg.

När den kinesiska konstnären Ai Weivei för några veckor slogs i bojor av sin regim var det inte en händelse som utmärker året, utan ett svart kontinuum som skandaliserar mänskligheten. Precis som när den egyptiske konstnären Ahmed Basiony mördades på Tahirtorget i våras.

Det pågående samtalet om Ruben Östlunds både hyllade och kritiserade Play drar åt samma håll. Gränsen mellan att blint reproducera och att diskutera eller gestalta problem och fördomar kommer inte att avgöras här och nu.

De verkliga fixpunkterna är av ett muntrare, eller i varje fall lättsammare, slag. Som när Björn Ranelid och Peter Englund grälade om Let´s Dance i våras. Eller när det, visade det sig, ganska hafsigt uppblåsta luftslottet om Ingmar Bergman som bortbyting plötsligt tornade upp som en världsnyhet. Svaren på de eventuella frågorna är lika enkla som eviga: det är ingen katastrof om både Englund och Ranelid slutar skriva, och ett ännu mindre problem om de slutar dansa.

Hade de bara haft lite bättre känsla för sin tid hade de givetvis dessutom valt att lösa tvisten via en offentlig omgång av Wordfeud. Och Bergmans filmer vinner inte heller fortsättningsvis på att tolkas strikt biografiskt, vilket de har gemensamt med nästan all annan konst.

Höstens debakel om ombyggnaden av Slussen i Stockholm lär bli ett bestående minne. Dels för att Benny Anderssons kulturuppror mot projektet på något sätt stal fokus från diskussionen alltmedan besluten klubbades igenom. Och dels för att resultatet verkligen kommer att innebära en stor förändring. Uppsala konstmuseums vara eller icke vara på Slottet är något av en lokal motsvarighet (dock helt utan åsikter från Abba-medlemmar).  I bägge fallen handlar det om hur en stad vill och kommer att uppfattas.

Att Tomas Tranströmer med sitt Nobelpris kunde utmana Zlatan i julhandeln överskuggar förstås det mesta. Med lite tur kan också Sveriges nyväckta (eller egentligen bara belysta) intresse för poesi få bäring också bortom historieböckerna. I Uppsala vore Bo Gustavssons förslag om en Tranströmer-professur en utmärk väg.

Det mesta glömmer man fort. Drev och sensationer liksom upplöses och bara försvinner. Till och med de som är riktigt skakande. Ingen kommer att minnas det i framtiden, men inför det nyårskalas som lägger locket på och sluter cirkeln kan det ändå vara värt att upprepa ett frapperande faktum – under P3:s Musikhjälpen betalade någon 8 100 kronor för Leif Pagrotskys skägg. Det måste sia om en framtid. Vilken vågar jag inte säga.