Svårt att tänka bort Astrid
Jag försöker tänka efter vilka upplevelser jag som barn hade av Astrid Lindgrens böcker, men kommer ingen vart och efter en stunds funderande kan jag rätt och slätt konstatera att Astrid, hon liksom bara fanns där, ständigt närvarande som en trygg fond genom barndomens alla prövningar, skriver Ann-Mari Tammerman.
Ann-Mari Tammerman är bibliotekarie och barnboksrecensent i UNT
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Född i mitten av 60-talet hade jag som barn inte någon uppfattning av hur ett liv utan Astrid kunnat te sig och det känns i dag som ett märkligt tankeexperiment att försöka föreställa sig ett Sverige, som inte präglats av hennes kloka ord, berättarlust och sprudlande barnasinne!
Böckerna läste man så klart, eller fick lästa för sig, men på barns vis utan att egentligen reflektera över det unika eller fantastiska med dem. Astrid Lindgrens författarskap var ju på något sätt normen för hur barnböcker skulle skrivas. Frågan är om det i framtiden kommer att vara möjligt för en barnboksförfattare att dominera så totalt som hon gjorde under flera decennier?
Många lyckliga omständigheter ledde fram till att Astrid kunde utveckla ett så rikt författarskap och det får mig att fundera över hur kreativiteten, fantasin och leklusten kanaliseras hos 2000-talets barn. De yttre förutsättningarna har självklart förändrats under det sekel som gått sedan Astrid sprang barfota på Näs, men våra barns behov och begåvningar är väl ändå desamma? Tar vi tillvara på dem och hur håller vi vuxna vår barndom levande? Det kanske är dags att ordinera sig själv några krumelurpiller ...
Tätt förknippade med nästan alla Astrid Lindgrens berättelser är också de filmatiseringar som gjorts. Jag tror att filmerna i hög grad bidragit till att Astrid fått en så omhuldad plats i den svenska folksjälen. Bok och film lever i en fruktbar symbios och fördjupar upplevelsen av Astrid Lindgrens budskap. Med filmerna får vi också alla roliga och finurliga sånger och underbar filmmusik.
På näthinnan ser jag Skorpan som rider Jonatan till mötes i Körsbärsdalen, en scen ackompanjerad av Björn Isfälts nästan övernaturligt vackra musik. Just den scenen får mig, varje gång jag ser den, att gråta en skvätt! Astrid Lindgren hade en förmåga att pendla mellan stort och smått, varmaste humor och mörkaste allvar, men med hoppet och tilltron till barnet ständigt närvarande.