Svart humor och vackert vemod

KRÖNIKA JAZZ. Basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström från EST fortsätter sin karriär med nya gruppen Tonbruket. Klokt nog försöker de inte fortsätta där EST slutade, skriver Björn G Stenberg.

Kultur och Nöje2010-01-21 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Albumet Leucocyte blev en lysande och värdig avslutning på eran med E.S.T. innan Esbjörn Svensson drunknade 2008. Spekulationerna om vad basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström skulle fortsätta med kan delvis avslutas. Berglund debuterar nu med nya gruppen Tonbruket. Förutom honom själv finns trummisen Andreas Werlin, gitarristen Johan Lindström och klaviaturspelaren Martin Hederos med. Klokt nog försöker kvartetten inte på något vis göra det som E.S.T. gjorde. Däremot finns en liknande vilja att ta musiken längre och en inbyggd känsla för klanger. Tonbruket närmar sig mer den symfoniska rocken i sitt sätt att bygga upp kompositionerna, men fortfarande finns jazzens respektlöshet och improvisation här på detta utmärkta album. Inte minst betyder det mycket att Dan Berglund spelar kontrabas.

Det vilar en blandning av ett slags svart humor och vackert vemod över låtarna. Främst imponerar att Tonbruket så snabbt hittat sitt eget musikaliska språk. Detta album kommer att ligga länge i mina musikspelare.

Eminente trombonspelaren Nils Landgren är en annan svensk musiker som ges ut på tyska ACT. Nya albumet Funk for life ges ut som stöd till Medicin utan gränser, en euro per sålt album går dit. Det gör det lite svårt att hårdkritisera musiken, Landgren och hans Funk Unit - där också namn som Magnus Lindgren och Magnum Coltrane Price ingår - är ju också ett välspelande gäng. Men förutom det förväntade hårdgunget lyfter det inte ofta till det speciella.

Norrbotten Big Band har ett gott rykte sedan länge. Men att det skulle dra så "fint" folk som Randy Brecker, Peter Erskine, Dave Liebman och Tim Hagans som gäster var oväntat. Resultatet har blivit riktigt bra, där storbandets lyhörda samspelthet gör sig perfekt till trumpetaren Tim Hagans musik. Med dessa solister som smör på grädden blir det storslaget även med internationella mått. Musiken växlar mellan hårt styrda partier och kontrollerat brötkaos. Hagans är ju sedan tidigare sedd som en av världens bästa jazzkompositörer och inget här motsäger det.

Det är ovanligt med en pianist från Schweiz. Men så är också Thierry Lang en exceptionell sådan. På albumet Lyoba Revisited spelar han med basisten Heiri Känzig och flygelhornisten Matthieu Michel - och med en kvartett cellister. Det låter milt sagt annorlunda, nästan pastoralt vackert vissa stunder. Så bygger musiken också delvis på herdesånger från Langs hemland. Det fungerar alldeles utmärkt.

För några veckor sedan gjorde jag en liten genomgång med kvinnor i jazzen, inte minst svenska. I den borde givetvis Elin Larsson Group ha varit med. Den skicklige bandledaren är en hejare på sina saxofoner vare sig det gäller lågmält lyriskt spel eller fullt spjäll. Tillsammans med sina medmusikanter skapar hon vass musik av yppersta slag, särskilt inspelat live som här. När kommer hon till Uppsala...
Pianisten Olga Konkova tog sig an den svåra utmaningen att improvisera över ett antal låtar av Joni Mitchell. Resultatet är inte alls illa, men tillför inte så mycket till Mitchells musik.

(ACT/Bonnier/Amigo)
The Avatar Sessions
(ACT/Bonnier/Amigo)
Lyoba Revisited
(ACT/Bonnier/Amigo)
Live and Alive
(Playingwithmusic)


Funk for life
(ACT/Bonnier/Amigo)
Piano improvisations inspired by JoniMitchell
(Caprice)