Svensk rättsäkerhet under luppen

Ett viktigt inslag i den svenska självbilden är att i Sverige finns en hög grad av rättssäkerhet. Svenska rättsregler tillämpas på ett förutsebart och effektivt sätt. Det finns höga krav på opartiskhet och saklighet, på omsorgsfull handläggning och på enhetlig bedömning. Denna rättssäkerhet, liksom att den enskilde kan ta vara på sin rätt, är av central betydelse för med-borgarna och för myndigheter och domstolar.
Men är verkligheten så idyllisk? Ja, i de flesta fall är rättssäkerheten hög, myndigheter och domstolar arbetar sakligt och effektivt, ärendena handläggs omsorgsfullt. Och den enskilde har rätt att få sin sak prövad i högre instans.
Men varje år möter vi likväl fall då dessa vackra honnörsord inte gäller, då misstag begåtts och rättssäkerheten kommit i kläm.

Nyligen har en bok om ett av Sveriges mest omskrivna rättsfall kommit i en ny upplaga, vetenskapsjournalisten Per Lindebergs bok Döden är en man - styckmordet, myterna, efterspelet. Den handlar om da Costa-fallet och utkom i en första upplaga 1999. Den fick då både beröm och kritik.
Boken redovisade ju en annan och mera nyanserad syn än den då gängse bilden i massmedia och debattböcker och debattprogram. Nu, då boken finns i en bearbetad och uppdaterad pocketutgåva och på längre avstånd från de första årens mera infekterade debatt är den än mera läsvärd och tänkvärd. Kanske är den på några punkter väl polemisk enligt mitt tycke, men den är ändå en bra sammanfattning av 25 års utredningar och debatt.
Jag gör i denna min kommentar till boken ingen bedömning av fallet, av "skyldig-icke skyldig", däremot av hanteringen i olika instanser.
Da Costafallet började redan 1984. Då hittades några plastsäckar med kroppsdelar från en styckad kvinna, Catrine da Costa, känd av polisen som prostituerad narkoman. Publiciteten blev omfattande, det handlade ju om ett svårt och mycket upprörande brott.
Tidigt greps en läkare, i media kallad obducenten, men han släpptes efter några dagar. Mot slutet av samma år greps han emellertid på nytt, samtidigt som ytterligare en läkare, kallad allmänläkaren, greps.
Så började rättssamhället arbeta 1984 - polis, åklagare, domstolar, myndigheter. Fallet är ännu inte avslutat. Preskriptionstiden för mord är ju 25 år och den tiden utgår nu sommaren 2009.

Däremot är preskriptionstiden för styckning - brott mot griftefrid - väsentligt kortare, den utgick redan i början av detta falls handläggningstid. Nu återstår främst en skadeståndsprocess från läkarna gentemot staten och den inleds hösten 2009.
Genom alla dessa år möter vi juridikens mysterier. Vi möter ett och annat exempel på allt det "vackra" som jag först nämnde - saklighet, effektivitet etc - men framför allt möter vi många andra exempel:
- Oenighet och samarbetsproblem mellan polis och åklagare, mellan forskare och läkare, vittnespsykologer och psykiatriker,
- Oklara och motsägelsefulla utsagor av vittnen och delade meningar om vilken vikt som skulle läggas vid olika utsagor, bl a av ett barn som var sjutton månader då kroppen enligt polisen styckades,
- komplicerade och delvis svårförklarliga turer inom förvaltning och domstolar på olika nivåer,
- en omfattande och i hög grad partisk publicitet, media hade redan i ett tidigt skede "avgjort" fallet.

Problemen började redan tidigt under tredningsarbetet, då samarbetsproblemen mellan läkare och olika specialister sattes på sin spets.
Detta kom att i hög grad påverka utredningarna. Och det verkliga "haveriet" (enligt Lindebergs tillspetsade omdöme) skedde då fallet 1987 kom till Stockholms tingsrätt.
Fallet behandlades först inom en av rättens avdelningar. Åklagaren ändrade alldeles innan förhandlingarna skulle börja sin gärningsbeskrivning, ett par nämndemän gjorde kommentarer innan domen hade fallit och rättens ordförande ansåg sig då inte kunna fortsätta. Såväl ordförande som nämndemän avgick.
Då tog tingsrättens chef över huvudansvaret. Ärendet gällde då mord, frågan om styckning var preskriberad. De båda läkarna frikändes under den fortsatta rättegången. Det bör alltså noteras att de faktiskt blev och fortfarande är frikända från det brott som de åtalats för.
Men ändå dömda! Tingsätten skrev nämligen i domskälen att de hade styckat kroppen. Vad som står i domskälen kan emellertid inte överklagas och den som blivit frikänd kan inte heller överklaga.
Frikända men ändå dömda, ty med anledning av vad som stod i domskälen beslutade Socialstyrelsen att dra in deras läkarlegitimation. Detta beslut upphävdes efter en tid av Kammarrätten.

Sedan kom legitimationsfrågan till Regeringsrätten, därefter åter till Kammarrätten som då beslutade att dra in legitimationen. Regeringsrätten ville inte ånyo pröva frågan, senast avslog man ny prövning 1999. Läkarna kan sålunda inte utöva sitt yrke.
Jag inser att det inte är lätt att följa med i detta korta referat av en flerårig process, men Lindeberg ger en detaljerad beskrivning av vad som hände och inte hände under dessa många år.
Till alla dessa turer inom olika rättsliga instanser hör emellertid en annan - och i detta fall synnerligen viktig instans - nämligen "mediadomstolen". Flera tidningar, framför allt tidningarnas kultursidor, gav fallet en politisk och feministisk dimension. Det fanns ju en marknad att göra detta i dåvarande debattläge, bland annat därför att det handlade om två män i överklass, män som dessutom hade haft kontakt med prostituerade, och om en fattig och prostituerad narkoman. Mans- och maktsamhället hade utnyttjat en värnlös kvinna. I tidningsartiklar och i radio- och tv-program talades om sexsadism, incest, ritualmord, kannibalism, sabotage mot kvinnorörelsen etc.

En huvudlinje i svensk lagstiftning är ju att en rättssak skall bli behandlad utan ovidkommande intressen. Man kan likväl inte komma ifrån att domstolar och myndigheter kunde bli påverkade av denna debattstorm, av demonstrationer utanför domstolslokalerna och av allt som sades och gjordes.
Ett annat principiellt viktigt inslag i debatten kring detta rättsfall bör slutligen nämnas. Justitiekanslern tillsatte 2004 en utredning för att klargöra vad som hänt i några rättsfall (utredningen omfattade inte da Costa-fallet). Sommaren 2006 kom denna utredning med rapporten Felaktigt dömda - en rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt.
Den rapporten, som naturligtvis också mötte såväl kritik som beröm, visade på flera fall av godtyckliga bedömningar, bristande professionalitet och likgiltighet för de tilltalades rättssäkerhet. I utredningen framhölls bland annat att det finns en ovilja från rättsväsendets sida att rätta till begångna misstag. Det är just vad som tycks mig gälla också da Costa-fallet.

Tilläggas kan att justitieministern våren 2009 sagt att varje demokrati måste ha ett rättssystem som säkerställer att oskyldiga inte döms.
Hon skall därför tillsätta en utredning för att pröva vad som kan göras för att förbättra rättssäkerheten. Det är bra och dessvärre finns det flera fall att utgå från i detta utredningsarbete.

Svensk rättsäkerhet under luppen

En god sammanfattning av 25 års utredningar och ­debatt, skriver Ingemar Mundebo om den nya upplagan av Per Lindebergs bok om ­Da Costa-fallet.

En god sammanfattning av 25 års utredningar och debatt, skriver Ingemar Mundebo om den nya upplagan av Per Lindebergs bok om Da Costa-fallet.