Svenskt fågelsträck gav idé till tysk roman
KRÖNIKA. Den tyske författaren Marcel Beyer använder ornitologin som materia. Men han dementerar att Hitchcock skulle ha inspirerat honom, i stället var det åsynen av ett fågelsträck i Sverige som gav honom idén till romanen Kaltenburg, skriver Fritz Joachim Sauer.
Fritz Joachim Sauer
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som i ett kalejdoskop utspelar handlingen sig växelvis i Posen, numera Potznan, före, och i Dresden under andra världskriget, i Dresden i DDR under kalla kriget på 1950-talet och i det förenade Tyskland efter murens fall 1989. Huvudpersonen, tillika berättaren, ornitologen Hermann Funk, förlorar som 11-årig sina föräldrar i den fasansfulla eldstormen i Dresden under de allierades bombanfall den 13/14 februari 1945, där antalet offer uppgick till mer än 35 000. Som medelålders man lägger Funk fram sin livshistoria för en ung kvinnlig tolk; det handlar om övervintring, anpassning, godtrogenhet och så kallat strutsbeteende (vilket möjligtvis i djurens värld inte betyder kamouflage). Bakom Hermann Funk tornar hans ansedde men omstridde lärare, zoologen, författaren och professorn Ludwig Kaltenburg (=Nobelpristagaren Konrad Lorenz ) upp sig, djurvän och misantrop, mästare att kombinera inskränkt kortsynthet och klarsynt fågelperspektiv. Två till synes oskyldiga ornitologer, överlevande från DDR -tiden tvår sina händer och gömmer sig bakom sina fåglar.
Med ornitologin, i antiken "scientia amabilis", ett epitet som dock inte gäller här, har Beyer använt sig av en mycket lämplig materia. Det skall dock inte glömmas i samband med dessa fågelskådares ambitioner att även fåglarna kan navigera fel.
I denna klaustrofobiska berättelse om anpasslingens rädsla och stumhet spelar Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt en viktig och mångbottnad roll som överlevnadskonst och minnesteknik. Vid ett arrangemang av Goetheinstitutet förra veckan fick Beyer tillfälle att presentera sitt verk.
Inledningsvis dementerade han att Hitchcock skulle ha inspirerat honom, banalt nog var det under en promenad med sin svenske förläggare vid förra besöket i Sverige vid åsynen av ett fågelsträck idén till Kaltenburg föddes. Boken har överlag fått ett positivt mottagande i båda länderna.
Den viktigaste poängen i Beyers framställning finns däri att han med några sidor bidrar till att fylla en besynnerlig lucka i den litterära kontexten, som heter "Luftkrieg und Literatur".
I anslutning till författaren W G Sebalds bok med samma titel har det det sista decenniet förts en stor debatt i denna fråga, även internationellt, nyligen åter aktualiserat till exempel genom Jörg Friedrichs Branden-Tyskland under bombkriget 1940-1954 (numera även i svensk översättning).Sebald letade i den tyska efterkrigslitteraturen efter något han kallar "die Schmerzensspur der Geschichte" efter bombningen .Men hans sökande gav inte många träffar! "Visst existerar den ena eller andra dithörande texten, men trots allt står det som litteraturen förmedlade varken i kvantitativt eller kvalitativt avseende i något förhållande till de extrema kollektiva erfarenheterna från denna tid." Går det att gestalta traumatiska
skeenden utan att försköna eller förenkla? Beyer uppfyller Sebalds kriterier genom en "dokumentarisk" strategi, där författaren förvandlas till vittne, utan att för den skull överge fiktiva grepp. "Plötsligt börjar också schimpanserna att betrakta dragen hos de orörliga gestalterna på marken, man kunde tro att de omväxlande ser de döda och de levande i ögonen och ber om råd".