Någon gång under 1960-talets slut gjorde en fransk general ett officiellt besök i Helsingfors. Såsom brukligt är fordrade han att få nedlägga en krans på den okände soldatens grav. Men det fanns ett litet aber. Det finns ingen okände soldatens grav i Helsingfors. De finska värdarna fann dock på råd. Man beslöt helt enkelt att låta Sibeliusmonumentet i Tölöparken byta roll för en dag. Efter kransnedläggelsen som skedde utan incidenter gjorde dock en av de franska diplomaterna en avstickare och inspekterade även monumentets baksida. Han kunde inte avhålla sig från att peka på en skylt som avslöjade det verkliga förhållandet och gjorde en av de finska värdarna uppmärksam på att monumentet egentligen tillägnats Jean Sibelius – en stor kompositör. Svaret kom blixtsnabbt – Jo nog var Jean Sibelius en stor kompositör, men som soldat var han ganska okänd.
Denna lilla anekdot illustrerar åtskilligt av vad vi brukar beundra hos den finska nationalkaraktären. Inte minst talangen att klara sig ur pressade situationer. Sveriges förhållande till Finland har under seklerna givits olika valör, men det råder ingen tvekan om att det i Sverige i grunden alltid funnits en genuin emotionell sympati för Finland och dess befolkning. Allra starkast kom denna sympativåg till uttryck under 1900-talets väpnade konflikter och kanske särskilt under vinterkriget när ”Finlands sak är vår” blev det gängse stridsropet. Men här skall inte stickas under stol med att det finns kulturskillnader som kan te sig svårförståeliga. Först och främst råder en stor och fundamental skillnad mellan de svenska och finska språken. Finland är förvisso officiellt ett tvåspråkigt land där svenskan utgör ett minoritetsspråk. I dag har blott 5,4 procent av Finlands medborgare svenska som modersmål och det svenska språket sitt starkaste fäste i Österbotten. Den obligatoriska svenskundervisningen i de finska skolorna har för många utgjort ett irritationsmoment. Vid sidan av kritik mot EU, maktetablissemanget i Helsingfors och vänstern i allra största allmänhet bidrog kritiken mot tvångssvenskan - ”pakkoruotsi” till Sannfinländarnas framgångar i det senaste riksdagsvalet. Ändå deklarerade Finlands nyvalde president Sauli Niinistö med storsint självklarhet under sitt statsbesök i Sverige tidigare i år att Finland är och förblir ett tvåspråkigt land.
Vidare har de båda ländernas historia och inte minst närvaron av den mäktige grannen i öster lett till att relationerna genomgått olika stadier. Efter att ha utgjort Sveriges östra rikshalva i många sekler förlorades Finland vid freden i Fredrikshavn år 1809 för att bli ett relativt privilegierat storfurstendöme styrt av det kejserliga Ryssland. I år högtidlighålls 200-årsminnet av det toppmöte som hölls i Åbo mellan den svenske kronprinsen Karl Johan och den ryske kejsaren Alexander I.
I och med detta möte uppgav Sverige revanschtankarna för att i stället rikta blicken västerut och kunde två år senare annektera Norge som fullgod ersättning. Men intressant nog fick Sverige sin revansch på ett betydligt subtilare plan än någon kunnat tänka sig. De sex län som Sverige avträdde år 1809 undgick att helt förryskas. De lyckades behålla sin särställning, låt vara med allt mer hotfulla förtecken vid tiden för förra sekelskiftet, ända fram till självständigheten utropades den 6 december 1917. Finland lyckades därtill mot alla odds med att bevara självständigheten, inte minst genom tre krigs uppoffringar, fram till 1944. Därefter och fram till Sovjetunionens kollaps 1991 lyckades Finland skickligt och med en smula tur hålla en hälsosam distans till Sovjetunionen.
Det säger sig självt att de senaste tvåhundra åren bjudit på en intresseväckande hantering av Finlandsfrågan i Sverige både på ett politiskt och folkpsykologiskt plan. Lagom till tvåhundraårsminnet av mötet i Åbo har professorn och ambassadören Krister Wahlbäck utkommit med sitt magnum opus Jättens andedräkt – Finlandsfrågan i svensk politik 1809-2009. Få behärskar detta komplexa ämne så fullständigt som Wahlbäck vilket är en prestation i sig. Men därtill har han en stilistisk förmåga och en känsla för litterär språkbehandling som vida överträffar de flesta moderna svenska författares. Boken avhåller sig också visligen från moraliserande ståndpunkter. Trots att ämnet kunde ha varit knastertorrt, trollbinder Wahlbäck sina läsare till sista bladet.
Det har skrivits åtskilligt om de tre krigen, frihetskriget/inbördeskriget 1918, vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941-44 som alla på mer eller mindre påtagligt sätt involverat svensk folkopinion med vidlådande positioneringar och ställningstaganden i maktens korridorer. Svenska politiker av olika schatteringar tycks ha enats om att i princip hålla Sverige utanför alla konflikter men att ändå ge ett diskret men ändå viktigt stöd till Finland. Ett självständigt Finland som buffertzon mellan oss och Sovjetunionen har naturligtvis stått mycket högt på önskelistan i Stockholm. Därtill har det försports att de generösa svenska krediter som gavs Finland under ofärdsåren blev ett slags gefundenes Fressen för svensk industri som drog fördel av dessa för att tjäna pengar på grannlandets nöd.
Men allra intressantast är hur Sverige hanterat den osäkerhet som rått under fredliga men hotfulla förhållanden. Mellan Moskvafreden i mars 1940 och utbrottet av fortsättningskriget drygt femton månader senare rådde ett bedrägligt lugn. Finland hade avvärjt det värsta hotet men ändå tvingats till landavträdelser. Nazityskland och Sovjetunionen var alltjämt allierade och i Stockholm var man väl medveten om att vi liksom Finland faktiskt var prisgivna åt två stormakters strategiska överväganden. Blixtockupationen av Norge och Danmark den 9 april 1940 gjorde inte situationen lättare. I Finland var revanschlustan och bitterheten stor. Samtidigt anade man att Nazityskland och Sovjetunionen en dag skulle komma att korsa klingor med varandra. Och hur skulle Finland då agera? Utrikesminister Christian Günther hann svänga en hel del under den här perioden och frågan hur starkt Sverige skulle markera sitt stöd för Finland var en het potatis inom samlingsregeringen. Men Finland drogs åter in i kriget. Denna gång sida vid sida med Tyskland under det att Sverige återigen lyckades hålla sig utanför. När krigslyckan så vände 1944 och Finland – alltjämt obesegrat – sökte sluta separatfred med Sovjetryssland fick man starkt diplomatiskt och ekonomiskt stöd från Sverige.
Freden blev hård och kännbar. Landavträdelser, krigsskadestånd och ett sovjetiskt diktat om rättsligt efterspel för bland annat förre presidenten Risto Ryti och utrikesministern Väinö Tanner, som tvangs tillbringa åtskillig tid på tukthus, upplevdes med rätta som en chikan av rang. Men Finland bevarade sin ställning som självständig nation. Marskalk Mannerheim lotsade med den auktoritet han var mäktig Finland ut ur kriget och undgick personligen några efterräkningar. Åtskilliga teorier om varför Sovjetunionen inte löpte linan ut har framförts. Att kapplöpningen med västmakterna mot Berlin spelade roll är egentligen självklart. Några ledande svenska diplomater har i sina memoarer tillskrivit sig själva en nyckelroll för att bevara Finland självständigt. Men det envisa finska motståndet, och inte minst de spektakulära avvärjningssegrarna sommaren 1944, spelade naturligtvis Finland i händerna. Wahlbäck tar också fasta på den sovjetiske utrikesministern Molotovs kommentar på sin ålders höst: ”Vi var kloka som inte annekterade landet med sin envisa befolkning.”
På utrikesdepartementet i Stockholm följde några nervösa år. I Helsingfors härskade pessimismen. Mannerheims efterträdare på presidentposten JK Paasikivi sammanfattade detta med orden ”Kaikki menää päin helvettiää” – allt går åt helvete. Ändå lyckades han trots det påtvingade fördraget om ”vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd” – den så kallade VSB-pakten – spela ett iskallt pokerspel visavi Stalin och undvika att den formella satellitifiering som till exempel skett i Prag, blev verklighet också i Helsingfors. Sverige och inte minst statsminister Tage Erlander följde Finlands väg nära och bekymrat. Hans nära vänskap med flera finska socialdemokrater, bland andra Karl August Fagerholm, gav honom särskilda inblickar i skeendet.
Erlander hade önskat Fagerholm som efterträdare till Paasikivi på presidentposten. Men det blev i stället den slipade agrarpolitikern Urho Kekkonen som säkrade ämbetet med endast två elektorsrösters marginal. Krister Wahlbäck beskriver i flera kapitel insiktsfullt hur Kekkonen sakta men säkert byggde upp en maktposition unik i Finlands historia. Att Kekkonen var skicklig i sin hantering av Sovjetunionen är ostridigt. Sovjetunionen lyckades också mer eller mindre avsiktligt (detta är en av bokens centrala tvistefrågor) säkra Kekkonens återval genom att framkalla den så kallade notkrisen 1961. Några månader efter att Berlinmuren hade uppförts föreslog Sovjets utrikesminister Gromyko i en note till regeringen i Helsingfors konsultationer om ”Åtgärder till tryggande av försvaret av de båda ländernas gränser mot hot av militärt angrepp från Västtysklands och med detta lands allierades sida”. Dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Sverker Åström har i sina memoarer beskrivit hur det gick kalla kårar efter ryggen på den svenska statsledningen. Men krisen löstes genom att Kekkonen reste till Novosibirsk och träffade en överenskommelse med Chrusjtjov som kunde betraktas som en finsk seger. Naturligtvis säkrades också därmed Kekkonens återval och han skulle bekläda posten fram till hans av hälsoskäl påtvingade avgång 1981.
Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. EU-frågan, Eurosamarbetet och eventuell anslutning till Nato har varit och förblir inte helt lätthanterliga frågor av vitalt intresse för de svenska och finska regeringarna. Ändå tycks tiden tecken vara goda. Finlandsfrågan är och förblir viktig i svensk politik. Eller som en hög amerikansk diplomat anmärkte i ett samtal med Krister Wahlbäck: Vad Sverige gjort för Finland är det enda osjälviska Ni någonsin gjort.
Wilhelm Engström
är professor i patologi vid SLU i Uppsala, styrelseledamot i Samfundet Sverige-Finland och författare till ett stort antal kulturartiklar i bland annat UNT.