Sympatisk saga för barn

Vem har inte fantiserat om att kunna flyga? Eller har låtit vingarna bära i drömmen? Femåriga Sara kan flyga. Fast inte närsomhelst, bara när pirret sätter in.
Då lyfter Sara, högt över dagisgungorna, ända upp i trädtopparna. Det oroar hennes mamma. Har dottern drabbats av en farlig sjukdom?
På sjukhuset blir läkarna som galna. Vilken fantastisk upptäckt, det här kan leda långt, kanske ända till Nobelpriset. Sara läggs in, den här ungen får de inte släppa ur sikte.
Men det är tråkigt på sjukhuset. Och när Sara har tråkigt känner hon inte pirret. Då blir det inga flygturer, vilket i sin tur gör läkarna allt mer frustrerade.

Pirret är en sympatisk filmsaga om rätten att få vara sig själv. Den är välgjord, tempot lagom högt och det som sker är begripligt, om vi godtar sagans logik. Sara är det nyfikna barnet, som ständigt stannar upp, undersöker och funderar. Det passar inte hennes sönderstressade, men godhjärtade mamma (Frida Hallgren), som alltid kommer försent till dagis.
I Kjell-Åke Anderssons (Juloratoriet, Min store tjocke far) film är barnet naturligt skildrat medan de vuxna är skruvade, grovt karikerade. Lotta Tejle och Claes Månsson spelar vällustigt de galna läkarna, men såvärst roliga blir de inte i mina ögon.

Kanske barnpubliken skrattar högre. För att filmen i själva verket inte alls överdriver utan på pricken visar hur knäppa och självupptagna vi vuxna faktiskt är.

Sympatisk saga för barn

Pirret är en sympatisk svensk filmsaga om rätten att få vara sig själv. Den är välgjord, tempot lagom högt och det som sker är begripligt, om vi godtar sagans logik, skriver Lollo Asplund.