Taiwan + black metal = sant?

Följaktligen försöker man heller inte vråla ur sig lungorna med hjälp av anti-kristen tematik. Här är det bland annat japanska kolonialmakten, som var i gång 1895-1930, som får igen för gammal sushi.

Chthonic bildades 1995 i och med att frontfiguren "Freddy" snöade in på black metal i stil med Emperor och Dimmu Borgir och sedermera intresserade sig för sin egen kulturs myter och legender. Seediq bale är deras fjärde fullängdare. Bandet bär flera andra särpräglande drag: bland annat trakterandet av det tvåsträngade, fiolliknande instrumentet erhu, som anses ha en särskilt vemodig tonklang. Deras ansiktsmålningar är även de "taiwanifierade", och att trummisen gör sin grej iförd en störtfrän nitbeklädd munkorg kanske också kan tillskrivas den relativt jungfrueliga mark som deras musik och imagetänkande bryter.

Seediq bale är verkligen en symfoniskt laddad platta. Huruvida det nu kan kallas för black metal får de renläriga göra upp om. Klart är i alla fall att det låter mer pampigt och välpyntat än smutsigt och ondskefullt. Och att en del riff är mer powermetal än något annat.
Med jämna mellanrum lyckas man också klämma in kvinnliga körer, eteriska leadslingor och klagande erhu-sjok som kontrast till den stundtals Cradle Of Filth-kväkiga sången (kanske låter det bättre på originalinspelningarna på mandarin?) och de galopperande trummattorna. I avslutande Quasi putrefaction älgar de på som allra bäst och keyboardserpentinerna når närmast tyfonstyrka.

Det mesta låter bra, även om de är lite för kära i sitt eget koncept. I slutändan känns det kanske mer myllrigt och gulligt än hårt. En bedrift det också, i och för sig.