Fyra år till är en typisk svensk förvecklingskomedi (det vill säga publikvänlig, lagom hemtrevlig och tillmötesgående) av Tova Magnusson, som 2004 debuterade som långfilmsregissör med filmen Fröken Sverige. Då som nu vittnas det om en del brister i regin och Fyra år till är något klumpig och når inte upp till sin ambition om att vara en skarp komedi. Jag önskar att man hade vågat vrida upp volymen betydligt mer. Ett rappt manus och humor saknas, så väl som utvecklade och intressanta karaktärer som hade engagerat oss och skapat spänning i scenerna. Wilhelm Behrman som ligger bakom manuset har tidigare arbetat som politisk reporter och borde ha haft massa idéer och smaskiga historier att ta till, men fantasin verkar inte ha flödat. Till filmens nackdel bestämmer man sig i stället för att fokusera på romantiken och dra ner på det roliga.
Den tafatte folkpartisten David Holst (Kjellman) har inte koll på mycket. Hans arbete sköts till stor del av hans medarbetare, Jörgen (Wickström) och den handlingskraftiga Fia (Magnusson) som också är gift med Holst. Så en dag i hissen i maktens korridorer går den obeslutsamme Holst och förälskar sig i den charmige socialdemokraten Martin Kovac (Ericson) och de två börjar umgås flitigt, vilket ställer till en del problem både i arbetslivet och privat. David, som aldrig tidigare frågat sig vem han egentligen är och vad han vill med sitt liv, blir nu tvungen att rannsaka sig själv.
Resultatet är trist. Berättarmässigt saknas ett driv som för historien framåt och det finns en hel del dötid trots att filmen bara är 1 timme och 30 minuter lång. Fyra år till känns som en enda lång transportsträcka i väntan på om Holst ska våga vara bög eller inte.