Tamt, Tiger Lou

Det första man slås av är hur bra det låter. Det andra man slås av är hur stereotypt allt blir i längden, trots blandat material från plattor som inte direkt är identiska i uttrycket. En fantastisk låt som The loyal når inte alls sitt rätta, sotiga stämningsläge. Tiger Lou (Rasmus Kellerman) och hans svartklädda kumpaner radar upp sig på scen, fast blygsamt — och otaktiskt — nog tar han själv plats längst till vänster. Och så ser det ut resten av spelningen: Kellermans lite bleka gestalt tittar snett ut mot publiken och gitarristen Mathias Johansson står nedpålad i mitten lidandes av vad som möjligen är en svår nackspärr som tvingar honom till solitär ögonkontakt med ena monitorn kvällen lång. Basisten Erik Welén ute på högerflanken är den enda som bjuder på lite mer uppfordrande utlevelse. Ett tag blir det så anemiskt att man överväger att kavla upp ärmarna och erbjuda en akut blodtransfusion. Under Days will pass funderar man över just det... att tiden går, men inget händer och man börjar fundera på annat. Bland annat kan man räkna till 21 kulörta lampor på ljusriggen, och att de inte blinkar eller ökar/minskar i styrka någon gång under konserten. Ungefär lika statisk som publiken är under kvällen med undantag för extranumren. Tiger Lou är ingen stor sångare. Och för kvällen också ganska lågt mixad. Men ibland tar han i, splittrar tonlägen, och det skär sig på ett bra sätt. Det tunna blyertsstreck som annars utgjort den vaga svärtan ritar tuschfigurer över invändningarna. Som sagt, bra låter det mest hela tiden. Berör gör det däremot inte. Tiger Lou & co borde lära av förbandet Sister Rays utmärkta exempel på det motsatta förhållandet.