Tan-keväckande och eget

Vad händer egentligen med den överväldigande mängd skrivbordspoesi som ingen någonsin läser? En del förstörs, så klart. Bränns upp, rivs sönder och spolas ner. Men några olästa dikter överlever. Kanske instoppade mellan sidorna i en underlig bok som ingen lär öppna, hopvikta och inkilade under ranka möbler, gömda i gamla väckarklockor eller bakom lösa tegelstenar. Och av de bevarade är det alltid några som sliter sig, som driver runt längs gator och gränder.

Så småningom slår de sig samman med andra nötta olästa pappersbitar och bildar en växande boll som omärkligt smyger runt i samhället och samlar på sig förlupna ord för att slutligen tyst sväva upp i himlen och patrullera den yttre förorten uppifrån.

Till sist stöter de oundvikligen på ett regn eller någon annan förstörelsemekanism och landa på gatorna som en knappt läsbar pappersmassa täckt av tillfällighetsvers som förmedlar ”något glädjefyllt något sorgligt sant absurt dråpigt djupt och fulländat.”

Den australienska Alma-pristagaren Shaun Tans Berättelser från den yttre förorten samlar en rad stora berättelser som alla kunde ha tagit avstamp i något försvinnande litet och vardagligt.

Avlägset regn, om all oläst poesi, är ett tydligt exempel. Ett litet ”tänk om” blir gång på gång ett fungerande bränsle för Tan. I korta texter och genomarbetade, och uttrycksmässigt väldigt olika, bilder berättar Tan om den rådgivande vattenbuffeln som levde på kvarterets ödetomt, om den lilla utbytesstudenten som bodde i skafferiet och lämnade efter sig en liten självlysande blomsterodling, om den antika trädgården som finns dold i höghusets tak, om stupet som faktiskt finns där förorten i utkanten av kartan tar slut. Och så vidare.

Alla berättelser är inte unika utan tillhör en litterär allmänning, men med sin lika varma som vardagssurrealistiska ton gör Shaun Tan dem till sina egna.

Berättelser från den yttre förorten riktar sig egentligen inte till en bestämd åldersgrupp, men når förmodligen fler läsare på barn- och ungdomssidan där ospektakulära utbrott av fantasi möjligen inte möts med samma skepsis som på vuxenavdelningen. Men det går lika bra att betrakta boken som ett kollage av magisk realism.

Det som verkligen imponerar, här precis som i tidigare titlar av Shaun Tan, är hur väl han behärskar boken som helhetskomposition. Tans bilder är ofta uppbyggda i lager på lager på lager. Avlägset regn består exempelvis av mängder av (tecknade) sönderrivna lappar på varandra, och det kunde lätt bli en överdos av teknisk briljans och visuell stimuli. Men Tan kompenserar färgexplosioner med svartvitt, detaljorgier med enkla streck och växlar mellan många olika tekniker utan att tappa helheten.

Om han vore en fotbollsspelare skulle han förmodligen beskrivas som komplett.