Tarja tar revansch

SOPRANMETALL. Om det blivit som förväntat, det vill säga en dryg timme desperat överlastad och storslagen operahårdrock, skulle det varit svårt att palla med. Nu återfinns Tarjas röst i absolut förgrund medan drivor med rimfrostiga stråkarrangemang bäddar in albumet i en behagligt sval förpackning. Några gitarrer morrar som kringstrykande vargar lite här och där, men det är inget som stör nämnvärt.
Självfallet finns det ändå passager som bjuder på Hollywoodmaffiga orkesterbombasmer av vampyrfilmssnitt, och man famlar vilt efter vitlökshalsbandet. Men på något sätt har de sin plats i sammanhanget: en Tarjaplatta med enbart Kate Bush-anstrykningar och pianoballader hade varit tråkigt på riktigt. Om inte tar näst sista låten Ciaráns well hem snöbollskriget mot Nightwish med sina isprojektiler till riff och underbart hysteriska röstattacker.

Tarja tar revansch

Något oväntat är Tarja Turunens (ex-Nightwish) solodebut lite tråkig emellanåt. Och det är det bästa som kunde ha hänt, skriver Jonas Kihlander.