Teaterkritikerns tid för läsning
Agenda juli. De flesta svenskar har nog en ganska tom agenda för juli, och för den som ägnar större delen av sin tid åt att skriva teaterkritik är juli i alla händelser den tystaste månaden på hela året. Då är ögonen trötta av allt jag sett och behöver vila, skriver Leif Zern.
Leif Zern, teaterkritiker på Dagens Nyheter och författare till ett flertal böcker, ser fram emot sommarens läsning och besök på Rackstadsmuseet i Arvika.
Foto: Pelle Johansson
Olof Lagercrantz berättar i boken Eftertankar om Strindberg att när han efter en lång arbetsdag läser igenom vad han skrivit ser han bara kaos och får inget sammanhang i texten. Han ger alla skrivande personer rådet att inte läsa sina texter när de är trötta. Jag tror att sommaren kan fungera som en sådan lång vila.
Läsning är sällan lika tröttande. Varje sommar - vem känner inte igen sig? - släpar jag med mig travar med böcker till vårt hus i Ransäter. Hinner jag med en tredjedel är jag nöjd. Efter en månad i USA, där min dotter bor med sin familj, är årets hög full av engelska romantitlar. Efter förra sommarens givande Philip Roth-läsning tänkte jag ägna den här åt ett par av Saul Bellows romaner, nobelpristagaren som en smula orättvist hamnat i Roths skugga.
Fast en teaterpremiär återstår, på Stadra sommarscen strax norr om Nora. Efter att ha följt verksamheten där ganska länge vågar jag rekommendera ett besök. Platsen med den lilla herrgården vid sjön Grecken är betagande, och pjäserna brukar handla om historiska händelser med anknytning till Bergslagen. Förra sommarens pjäs, Objudna gäster av Ylva Eggehorn, var en komedi med en rollista av det där festliga och överraskande slaget som man bara hittar på Stadra: Anna Maria Lenngren, Hjalmar Bergman, Selma Lagerlöf, Johan Olof Wallin och Ellen Key.
Årets föreställning med premiär 2 juli låter inte mindre lockande: Agneta Pleijels roman Kungens komediant, dramatiserad av Ylva Eggehorn och regisserad av
Marika Lagercrantz.
Sedan väntar minst en utflykt till Arvika, Värmlands trevligaste stad. Jag har haft turen att bli ingift i en familj med rötter i den hantverkstradition som finns kring Arvika och som besökaren möter på det förnämliga Rackstadmuseet. Där hittar man, förutom de så kallade Rackenmålarna, keramik av den där sorten som är lika vacker som ändamålsenlig.
Mästaren är i mina ögon Samuel Johansson (1898-1992). Färgerna på hans fat gör mig alltid lika glad, inte därför att de är livliga - de är snarare återhållna och "vardagliga" - men de hittar hela tiden nya skalor och ger intryck av att dansa med varandra, i ring som i hans mönster. Samuel var för övrigt, som flera av dessa krukmakare, spelman och gick gärna från drejskivan till fiolen.
Den som främst för arvet vidare i dag är Ulla Nilsson. Samuel på Stortorpet var hennes pappas morbror. Håller man en av hennes skålar i handen förstår man vad som menas med "hantverk". Det är lätt, mjukt och ändå starkt. Nu har hon flyttat in på Stortorpet, där man kan beundra på hennes levande höns och (lika levande) keramik.
Och årets specialutställning på Rackstadmuseet med verk av skulptören och möbelkonstnären Christian Eriksson lär bli ännu en påminnelse om Arvikatraditionens betydelse. Han gjorde Bågspännaren på Kornhamnstorg i Stockholm men också en och annan soffa att slå sig ner i. Kanske inte så bekväm att man läser 500 sidor Saul Bellow i den. Men ögat fröjdas.
Så jobbar vi med nyheter