Tecknen som skiljer oss åt!!!!!

Skiljetecknen är en så självklar del av allt skrivande och läsande att de lätt glöms bort. Ändå vore det oerhört svårt att lyckas med både skrivande och läsning utan dem. Men det var faktiskt så det en gång började. Den allra första gången någon satte sig ned för att skriva en text fanns där inga mellanrum, kommatecken, punkter eller utropstecken. Där var texten en enda massa och mycket svår att läsa. Hur skulle man veta var det ena ordet slutade och nästa började? Närtextenserutpådethärviset gäller det att ha stor kunskap om hur orden stavas och ser ut för att kunna uttyda meningen bakom dem.

Men på den tiden var skrivandet till för dokumentation, något exklusivt för några få utvalda och då spelade det inte så stor roll. Sedan kom Antiken och allt fler skulle lära sig tala med en skriven text som stöd. Och då gällde det att kunna tyda manuskriptet – plötsligt gjorde skiljetecknen entré i amfiteatern.

– Ju fler som behövde lära sig att läsa desto större stöd behövdes i skriften för hur man skulle uttala det skrivna. Och då började man föra in skiljetecken, säger Alva Dahl.

Hon har nyligen disputerat med avhandlingen ”I skriftens gränstrakter: Interpunktionens funktioner i tre samtida svenska romaner”, vid institutionen för nordiska språk på Uppsala universitet.

Vi befinner oss inne på Seminariet för nordisk namnforskning där hon har sitt kontor. Där inne är lugnt och tyst. Utanför fönstret strålar vårsolen ned och det dammar om gruset när människor passerar förbi nere på marken. Alva Dahl är förutom forskare även översättare – hon har bland annat översatt romaner av David Foster Wallace och Zadie Smith – och någonstans där började hennes vurm för de små tecknen som delar upp bokstäver i ord, ord i meningar och meningar i stycken.

– När man är översättare blir man väldigt uppmärksam när man läser och börjar aktivt tänka på hur man skriver. Och skrift är ju inget annat än meningar som man bygger upp av interpunktion.

Med interpunktion här menar hon den definition som hennes avhandling bygger på, nämligen att skiljetecken och olika typografiska markeringar fungerar på liknande sätt och därför bör studeras tillsammans under begreppet ”interpunktion”.

– ”Interpunktion” innefattar då icke-alfabetiska, icke-numeriska tecken och tomma utrymmen (som mellanrum och stycken) och markörer som versaler, fetstil och kursiv stil. Som exempel kan man citera någon genom att använda citattecken (””) eller tankstreck (–). Men man kan också kursivera citatet.

Skiljetecken är ett inte helt okontroversiellt ämne. Det finns många som har åsikter om hur många utropstecken man får ha i slutet av en mening (aldrig mer än två!!) och hur korta meningar får vara innan man sätter punkt (hur korta som helst. eller?). Fast framför allt är det kanske ett specifikt tecken som delar både vana skribenter och läsare i två läger. Semikolonet (;). Det anses pretentiöst, snofsigt och svårförståeligt – så självklart är dagstidningens kultursidor semikolonets största fans. Men att semikolonet skulle vara ett särskilt svårt skiljetecken håller Alva Dahl inte med om.

– Någon gång måste man lära sig hur man använder ett skiljetecken, men semikolon är inte så vanligt i svenskan och finns inte inom alla genrer. Därför har man kanske heller inte lärt sig att använda det – och då blir det såklart svårt! Men det är bara att slå upp. Jag tycker att semikolon ger en möjligheter att skriva på ett mer elegant sätt.

När hon ska beskriva sin avhandling säger hon även att hon vill att den ska vara som ett semikolon.

– Semikolon visar samband mellan två huvudsatser. Så när vi ser ett semikolon förväntar vi oss en fortsättning som hör ihop med men inte är detsamma som det vi sett tidigare. Det pekar både framåt och bakåt, skärper uppmärksamheten och bjuder in läsaren till att stanna upp och reflektera. Och det är väl vad alla som skriver avhandlingar vill?

Hur man använder skiljetecken kan även förändra en hel text. De skapar rytm och betoning. Och om man skulle

göra många

radbrytningar

så ser texten

ganska snabbt ut

som en dikt.

§ Infogar man paragraftecken blir den i stället en juridisk text. Men det krävs också att man ändrar textens innehåll för att det ska bli trovärdigt i längden.

Alva Dahl är inte redo att lämna de små tecknen därhän än.

– Jag skulle vilja skriva en bok om skrivande om interpunktion och verkligen ta fasta på att uppmuntra till kreativitet men även lära ut. Den här avhandlingen är nog till lite hjälp för de vanliga skribenterna men kanske kan nästa bli det, säger hon.