The Baseballs utomhuskonsert är den första som har arrangerats på gårdsplanen utanför uteserveringen på Katalin. Succén var ett faktum redan för någon vecka sedan när de sista biljetterna såldes.
Och den späddes på av solskenet som fick ölen att flöda i takt med 50-talsrocken som spelades i högtalarna innan konserten började. De flesta i publiken var på plats redan en timme före utsatt tid. Några satt längst fram lutade mot kravallstaketet för att försäkra sig om att få bra platser.
Att Uppsala begåvas med två The Baseballs-spelningar samma försommar beror på att bandet är mycket större i Norden än i resten av Europa, inklusive hemlandet Tyskland.
– Det är för att vi har logdanser med bugg som passar att dansa till musiken, trodde Sofia Sahlin.
– Det finns massor av folk som kör veteranbilar och lyssnar på rockabilly här. Själva kulturen är nog mer accepterad än i andra länder, sade Markus Rösberg.
Båda tror ändå att The Baseballs skulle ha haft svårt att slå igenom om de hade skrivit låtarna själv i stället för att tolka modern popmusik som Rihanna och Katy Perry.
– Musiken skulle ju egentligen ha varit lika bra ändå, men den skulle ha varit svårare att ta in, säger Irene Andersson.
Sju minuter över åtta kommer bandet in och strax efter själva The Baseballs iklädda en svart, en röd och en blå skjorta med matchande vita ränder, perfekt kammade 50-talsfrisyrer och danssteg som skriker skivbolagsprodukter lång väg.
Allt är så perfekt att det känns lite befriande när sången tappas bort i Don’t Cha. Det tar till bandet drar igång tredje låten Love in this club samtidigt som solen går ned bakom Sivia innan folk börjar röra sig till musiken så att uteserveringen gungar lite. Då är det lätt att förstå The Baseballs popularitet. Alla invändningar om billiga försäljningsknep, musikalisk lättsinnighet och tillfällig hysteri står sig ganska slätt mot 3 000 festande Uppsalabor, med undantag för dem som står längst bak och surar för att de inte ser något.
– Det är gung helt enkelt, sammanfattade Sofia Sahlin.