The Hives når halvvägs

Rock. Det råder emellertid inga tvivel om att Howlin' Pelle & co rent attitydmässigt fortfarande är ett av världens roligaste band. På frågan om huruvida albumtiteln refererar till Beatles vita och Metallicas svarta album svarar man "Ja, det är en lek med det pretentiösa anslaget att kalla sitt album det vita eller det svarta, det enda band som skulle kunna klara av både ett svart och ett vitt album är vi". Att boka in Pharrell Williams som delproducent, klämma in ett helt cheerleadergäng i studion, göra en video där de själva är gigantiska statyer som får liv på ett museum och försöka sig på en instrumental låt med hjälp av en gammal trummaskin och en orgel som låter som om den portades från NHL i början av 70-talet är också rätt schyst.

I varje fall i teorin. The black and white album har självklart sina sedvanligt explosiva stunder, men det är inte med riktigt samma fart, fläkt och angelägna känsla som tidigare. Och de experimentella, närmast bagatellartade, inslagen är möjligen överraskande, men inte särskilt lyckade med undantag för ena Pharrellåten Well all right där ett patinerat 60-talssound ger en känsla av gospelpojkar på glid. Pharrells andra nedslag är möjligen mer hiphop med djup bas och grund funkgitarr, fast halvhysterisk sång och en töntigt bokstaverande pratslinga känns mest fel och det blir ett slags utstuderad, tidig 80-talsdisco av det hela. Som lyssnare har man inte alls lika kul som man kan tänka sig att bandet haft.
Men alla formexperiment fastnar inte i startblocken. Den ystert galopperande Giddy up är närmast obetalbart ... yster.

Det finns alltså ett tredje sätt att förhålla sig till albumet. Och det är att vara lite mer behärskad. Något som tidigare varit mycket svårt att vara i The Hives närhet.