The Ordinary Boys mest för genuina brittpoppare

Storbolaget BMG har kejsaren Morrissey under sina multinationella distributionsvingar. Warner är säkert sura för det. Så vad är väl bättre än att få fatt i ett band som heter The Ordinary Boys (titeln på en Morrisseylåt) via etiketten B-Unique? Nja, det var kanske inte så snacket gick när bolagen slogs om det här lilla Brighton-bandet. Men att de ska bli nästa stora grej är tanken. Själva verkar The Ordinary Boys inte bry sig. De sjunger om det moderna livet: 9-5-slaveri ("overweight and underpaid") och jobbdatorskärmens kranka blekhet ("waiting for some inspiration/ but lack the human interaction").Gladlynt och banaltDet är gladlynt och fullt av banaliteter såväl musikaliskt som textmässigt. Och ja, det låter precis som det sagts: The Jam + Smiths/Morrissey + lite Clash. Sångaren Preston fick till och med intervjua Paul Weller i ett nummer av NMEi maj.Tyvärr kapsejsar jungfruskivan ganska tidigt efter att ha gått för fulla Union Jack-segel inledningsvis. Talk talk talk har en hemsk vers och en stolpig refräng med huligankörer, sen följer en Specials-cover (!). Lite rätsida får man av den just nu så populära diskofierade basgången i Settle down medan gamla singeln Maybe someday lever hårt på sitt mantra. Sen blir det stiltje.Men för de genuina brittpoppare som finns kvar är det här stundtals oumbärligt.