Mitt eget musikintresse grundlades ungefär där Mando Diao just nu lite oväntat står och gräver. Efter att först ha varit ett svenskt Oasis (minns skönt uppstudsiga utfästelser som t ex ”Kent är ett trött dansband”) har de egentligen bara överraskat när de gick ända in i discokaklet med monsterhiten ”Dance with somebody” innan de sedan bjöd på kovändningen med Frödingtonsättningen på förra albumet ”Infruset” där Björn Dixgårds och Gustaf Noréns rockröster utgjorde både förförande och förgörande kontrastverkan.
Nu har de tagit fram jordfräsen igen och sår nytt. Den här gången en fåra för Ultravox, en för Duran Duran, en för Boney M … Det är lite som när hipsters skaffar kolonilott, det känns hur kul och frigjort som helst. Men frågan är om man tycker samma sak när man väl ser resultatet.
Aelita är emellertid inte utan sina ljuspunkter. Men dess största förtjänst är nästan användandet av den synt som gett albumet dess namn. Aelita är en gammal monofonisk sovjettillverkad skapelse som Dixgård & Norén blev förälskade i för dess oregerliga, närmast mänskliga kvaliteter. De är inte ensamma. Vurmen för gamla ryssyntar utgör en smärre lavin i underjordskretsar.
I mainstreamljuset syns Franz Ferdinands användande av en annan kultförklarad pjäs som heter Polivoks på albumet ”Tonight: Franz Ferdinand” liksom tyska metallsociopaterna Rammstein som även de uppskattar de gamla analoga syntarnas aggressiva och kantiga uttryck.
På årets upplaga av Göteborgs filmfestival visades filmen ”Elektro Moscow” som berättar om hur Sovjets bästa ingenjörer på nätterna lade jobbet för försvarsindustrin åt sidan för att i stället ägna sig åt att bygga syntar av reservdelar och allmänt skrot. Och på forum nätet runt frodas vildvuxna ljudtomtar som alla kan gå i god för dessa instruments själfulla egensinnighet.
För Mando Diao är nog inte det största problemet att de vill skörda nya och gamla fans genom att beträda en helt ny jordmån. Utan snarare att de inte riktigt behärskar materialet ännu. Eller så är det synten som spökar. Flera spår är alldeles för pastischartade. Det känns inte kompromisslöst, utan mer som att de slänger ut en trevare och lägger på ett lager klädsam nonchalans som för att förekomma eventuella invändningar.
Det känns också lite slumpartat vilka låtar det är som verkligen växer. I ”Money doesn’t make you a man” faller verkligen allt på plats. Nämnda Ultravox utgör fonden och den stöddiga stämsången hittar precis rätt medan en kul synthook för tankarna till Gershon Kingsley/Hot Butters gamla elektroniska örhänge ”Popcorn”. I ”Sweet wet dreams” försöker sliskiga discostråkar och en akustisk gitarr para sig med Dixgårds skönt sjaviga soulröst men fruktbarheten är lika med noll. Och i ”If I don’t have you” inleds så snyggt pompöst, men begravs sedan fullständigt av autotune-förvriden pratsång en bit in.
Mot slutet hittar några släpiga låtar en loungevänlig atmosfär att lulla in sig i, och där känns konceptet måhända mindre frigjort, men mer genomtänkt.
Mando Diao behöver i alla fall aldrig oroa sig över att liknas vid ett trött dansband. Och det är väl Aelitas andra stora förtjänst.