Tilltalande uppsättning av Trollflöjten

Året var 1791. Två år efter franska revolutionen avslutades Mozarts osannolikt produktiva liv. På toppen av kreativitet och musikalisk elegans formade han den tyska operan Trollflöjten som gav viktiga impulser till nästa århundrades tyska romantiska musikdramatiska verk.Förtätningar i verketMed Liebeskinds saga Lulu oder die Zauberflöte som förlaga skapade Mozart en magisk sagovärld där godhet och ondska får samsas med föreningen mellan man och kvinna, upplysning och ideal hämtade från kompositörens medlemskap i frimurarorden. Trots den enkla och stundom naiva handlingen finns förtätningar i verket. Att Nattens drottning är den onda går väl inte att ta miste på. Men kung Sarastro, som rövat bort sin egen dotter Pamina och övertalar prins Tamino att bli medlem av sin orden innan han får förenas med henne, är inte självklart representanten för godhet. Åtminstone inte två hundra år senare.@3a Text:Trollflöjten har gjorts i otaliga varianter, bland annat i moderna miljöer eller som film av Ingmar Bergman. Teaterpedagogen Anna-Lena Gustavsson gav den en ganska traditionell regi om än på svenska, med solister i huvudsak från Östhammars Motettkör och Stadsteater. Inhyrda var Christina Knochenhauer som tidigare gestaltat Nattens drottning bland annat på Kungliga Teatern, och Per-Olof Wenngren som Sarastro. Även en slimmad version av Sveriges Barockorkester hade anlitats.Folklig framtoningVerket ställer stora krav på den som tar sig an uppgiften. Att frivilliga krafter i Östhammar med lite inhyrd hjälp lyckades göra en så tilltalande uppsättning är beundransvärt. Trots att projektet var ambitiöst hade det en folklig framtoning; det kändes som bygdens verk för bygdens publik. Ett smakfullt och vägvinnande koncept.Orkestern gjorde en mycket stabil insats under ledning av David Aurelius, organist i Öst­hammar och dirigent för Motettkören. På denna grund byggde aktörerna vidare med skådespel som i vissa fall var mycket träffsäkert och imponerande sånginsatser, som av Lars-Åke Palm (Tamino).Visst märkte man skillnaden i förmåga till textning och kraft att nå igenom musiken hos de professionella solisterna. Särskilt koloratursopranen Christina Knochenhauer gjorde en fin prestation även om hon nog måste ha en bra dag för att sätta de högsta tonerna i Ozittre nicht och den välkända Der hölle Rache. Dessutom stod hon tillsammans med Monica Lemoine (Pamina) för en stark scen i den dramaturgiska höjdpunkten när Nattens drottning kräver att Pamina ska stöta en dolk i sin far Sarastro.Kvällen fick en lycklig upplösning. För prins och prinsessa. För ensemblen som avslutade i mäktigt crescendo guldkantad av bra tryck i kören. Och för åhörarna som fick gå ur en fullsatt Forsmarks kyrka till en skön kvällssol.