Tråkiga minimojer

Månens tionde cykel ska avslutas och Arthur väntar på att kunna återvända till Minimojernas rike för att än en gång träffa prinsessan Selenia. Han får dock en varning på ett riskorn som han tolkar som att Selenia är i fara. När han väl kommer ned till Minimojerna upptäcker han att så inte är fallet och någon har lurat honom. Vem kan det vara?

2006 kom första filmen i serien om Arthur, Arthur och Minimojerna. Den blev kyligt mottagen och Luc Besson, mannen bakom makalösa Léon, hade problem att försvara sitt verk. Även den andra delen i Arthur-serien är dessvärre ovanligt tråkig. Personligen har jag också svårt för blandning av spelfilm och animerat. De största bristerna i Arthur och Maltazard är dock att figurerna är hopplöst stereotypa, könsrollerna förlegade och handlingen ovanligt fånig, även för att vara riktad till de yngre barnen. Dessutom var det länge sedan jag såg en så tydlig cliffhanger på slutet som så ogenerat signalerar en uppföljare. På något vis känner man sig lite lurad och hela filmen blir en aning meningslös då den så tydligt är en transportsträcka till själva lösningen. Som vi aldrig får se.

Ett plus för det fina budskapet om harmonin mellan människan och djur och natur. Emellertid väger Bessons tecknade försök pinsamt lätt i jämförelse med höstens konkurrenstäta biorepertoar i genren, som Upp, Ice Age 3 och Ponyo på klippan vid havet. Arthurs äventyr kan lika gärna ses på dvd. Ta hellre med barnen på någon av de nyss nämnda tre sevärdheterna.

Tråkiga minimojer

Luc Bessons Arthur och Maltazard väger pinsamt lätt i jämförelse med höstens konkurrenstäta biorepertoar i den animerade genren, skriver Hanif Sabzevari.