Tre jubilarer i pianofestival
Pianofestival i Giresta - det börjar redan låta som en gammal tradition när den nu arrangerades för tredje gången, med två års intervall. Den har utvecklats till att bli en pianofest för att inte säga musikfest; pianot får inte regera ensamt utan andra instrument bistår, skriver Gunnar Tibell i sin rapport.
konserter upptog programmet också s.k. mästarklasser med undervisning för "våra framtida pianostjärnor", som därefter fick visa upp sin förmåga i en egen konsert. Mozarts brev ägnades en föreläsning och allra sist uppträdde samtliga medverkande i en "Kavalkadkonsert" med både tyngre och lättare inslag.
Redan på fredagen satte man igång, med en kvällskonsert. Inledande pianist var Anders Kilström som valt Mozarts pianosonat i a-moll, KV 310 från år 1778, ett mörkt år för Mozart med moderns död under en Parisresa tillsammans med sonen. Och nog satte kompositörens egen smärta spår i en musik fylld med dissonanser och vemodiga
teman som pianisten tog väl vara på i en uttrycksfull tolkning.
En för de flesta ny bekantskap bland pianister var säkerligen norrmannen Håvard Gimse. Han briljerade i en uppvisning av virtuositet och precision i tre kompositioner av vardera Grieg och Sibelius. De spelades i svit som om de varit satser ur en längre komposition och det fungerade
alldeles utmärkt. Griegs förkärlek för den "undre världen" togs väl till vara i beskrivningen av Trollbrudens resa på Vossevangen för att inte tala om Troldtog ur den femte delen av Lyriske Stykker, ett stycke där trollen verkar ha haft ohyggligt bråttom
på sin färd. De tre kompositionerna av Sibelius ger fina exempel på det som kallats nordisk impressionism, speciellt i Impromptu Op. 5 no 5 från 1893 och
i den lite tunga och mörka Granen från 1914.
Sist på programmet fanns Mozarts Pianokvartett i g-moll, KV 478, med Per Tengstrand som pianist, och med stråkmusikerna Tobias Ringborg, fiol, Henrik Frendin, viola och Daniel Blendulf, cello. För att publiken skulle få något ännu mera passande inför nattvilan spelades helt överraskande den sköna långsamma satsen ur Brahms' c-mollkvartett, op.
60 som extranummer.
Lördagens kvällskonsert hade helt ägnats Mozart och förgylldes av närvaron av Sven Wollter som reciterade ur den Mozartska brevskörden. Sammanställningen av ord och ton blev en stor upplevelse, och återigen kunde man ana
influenserna från omvärlden i de verk som framfördes. Sällan har man under en konsert känt en sådan närhet till musikens upphovsman som med dessa dubbla intryck. Först ut bland pianisterna var Håvard Gimse som gav oss en sagolik tolkning av Rondot i a-moll KV 511. Hans anslag, hans frasering och dynamik krävde och fick publikens andlösa uppmärksamhet.
En av festivalens många höjdpunkter!
Cecilia Zilliacus är också en av de förnämliga musiker som Per Tengstrand samarbetar med. I sats 2 ur en violinsonat från det ödesdigra året 1778 hör man återigen vemodet. Det utomordentliga samspelet mellan violinist och pianist fick vi ytterligare prov
på genom framförandet av en sonat från nästföljande år, i F-dur KV 376. Nu är lugnet och
glädjen tillbaka igen, speciellt i det avslutande rondot. Så återkom Anders Kilström, nu med Fantasie i c-moll KV 475 och sist på programmet hade man placerat en sats ur Klarinettkonsert i A-dur KV 622, skön musik från Mozarts dödsår 1791. Klarinettisten
Staffan Mårtensson ledsagades
av Per Tengstrand i en pianoversion av orkesterns stämmor. Även om den mycket förnämliga tolkningen av solostämman hade dugt bra som godnattmusik ville ändå programläggaren än en gång överraska publiken genom att låta Håvard Gimse reprisera Rondo.
Söndagens konsert delades lika mellan de tre jubilarerna, Mozart, Schumann och Sjostakovitj. Sonaten för 2 pianon i D-dur KV 448 exekverades med bravur av världsstjärnorna i genren, Shan-shan Sun och Per Tengstrand. Perfekt samspel, t.ex. i första satsens välartikulerade fuga, i chockartade modulationer i andra satsen eller i den häftigt accelererade finalen utmärkte deras spel. Anders Kilström hyllade Schumann med en utomordentlig tolkning av
Schumanns ganska komplicerade Fantasi op. 17, visserligen skriven som C-dur men med många smärtfyllda påminnelser om kompositörens livsöde.
Till slut var turen kommen till Sjostakovitj - hans jämna år
hyllades med Pianotrio i e-moll op. 67, ännu en påminnelse om hur en kompositör kan färga sin musik med smärtfyllda upplevelser av liv och död runtomkring - trion fullbordades 1944. Hågkomster av judisk musik får erinra om tidens katastrofer och sättet att utnyttja de tre instrumentens möjligheter ger gripande uttryck för tonsättarens medkänsla. Slutet får karaktären av Requiescat in pacem, det klassiska Vila i frid, säkert riktat till krigets offer. Cecilia Zilliacus, violin, Kati Raitinen, cello och Håvard
Gimse förmedlade på ett förnämligt sätt dessa djupa känslor.
En laddad musikhelg var nästan över - endast Kavalkadkonserten återstod - och publiken hoppas säkert på repris, kanske om två år.
Så jobbar vi med nyheter