Här är tre låtar bortom "Life on Mars" (inte alltför sällan omnämnd som världens bästa låt) som kanske inte är de första som flimrar förbi för en del – men som är så mycket Bowie för mig att det gör ont.
Fashion
(1980)
"Scary monsters" brukar aldrig framhållas som Bowies främsta album, men för mig ligger det tveklöst närmast själ och hjärta. "Ashes to ashes"må vara klart "bäst" på albumet, men "Fashion" får helt enkelt huden att krulla sig på ett oförklarligt sätt. Eller ja – det har förmodligen en hel del att göra med det ultracoola, närmast banala, anslaget parat med Robert Fripps"utfrippade" gitarrkaskader. (Lyssna på Spotify)
I'm deranged
(1995)
Bowies osvikliga förmåga att blanda genrer, ofta på ett för bekväma lyssnare – de som fått för sig att kunna förutse vilka former han ska anta eller hur han borde låta – obekvämt sätt utgör en betydande del av storheten. Konceptalbumet "Outside"är ett ypperligt exempel på när det konstnärliga och tillgängliga skaver mot varandra och ur friktionen föds något fantastiskt. "Deranged" är den Bowielåt där rösten, för mig, framträder som kusligast. Filtrera bort övriga instrument, liksom David Lynch så genialiskt gör i filmen "Lost highway"där Deranged tonar fram i slutet, och lyssna riktigt noga. Det aviga pianot kommer så småningom in och drar dramatiska revor i låten, och rysningarna vill aldrig lägga sig. (Lyssna på Spotify)
Quicksand (1973)
"Space oddity"och "Life on Mars" nedsänkt i sankmark, uppdragen och urvriden till en koncentrerad Bowiedänga som innehåller det mesta. Låtens böljande mellan intimitet och storslagenhet och underfundiga textrader cementerade mig som Bowieföljare när jag upptäckte den. Nu ringer stroferna "I ain't got the power anymore" och "Knowledge comes with death's release" dagen lång. (Lyssna på Spotify)
Bonus:
"The stars (are out tonight)"(2013) (Spotify) och "New killerstar"(2003) (Spotify) – om någon vill hävda att Bowie inte gjort något vettigt under 2000-talet.