I början av sommaren tog sig Uppsalas studenter ända in i ett politikertal. De var inte vilka studenter som helst, nej, de var triggervarningsstudenter. Det började i februari med att Uppsalaforskaren Jenny Westerstrand tog upp dem i sin debattartikel om högskolan i Dagens Nyheter. Sedan dess har ordet triggervarning alltså blivit ett så användbart politiskt begrepp att det dök upp i Ebba Busch Thors tal i Almedalen. Triggervarningar, i bemärkelsen att märka studietexter med problematiskt innehåll av olika slag med varningar, har blivit ett hett diskussionsämne.
Vad är det egentligen som stör med önskemålen om triggervarningar? I en artikel i Sydsvenskan skriver Karin Nykvist att hon hoppas att de nymoralistiska kraven på litteraturens innehåll ska ta slut. Både i klassrummen och litteraturdebatten. ”För mig är litteraturens viktigaste uppgift att vara en trigger. Att uppröra, beröra, få mig att se mig omkring i världen och verkligen, verkligen se den.” Men en trigger är inte något som berör och får en att se, utan något som drar upp och tvingar en att återuppleva sådant man redan har sett. När elever ber om triggervarningar uppmärksammar de sina lärare på att de inte har samma upplevelser som dessa. Man påpekar att man inte har samma tolkningshorisont.
Nykvist menar i sin text att triggervarningen enbart riktar sig mot innehåll. Men mer än något annat handlar triggervarningen om världsbild. När litteraturhistorieboken på grundkursen reflexmässigt använder n-ordet och tar till olika måttstockar för europeisk och afrikansk litteratur så handlar det inte om innehåll utan om att bli delaktig i en syn på världen, en som i vissa fall kräver att man går med på att se sig själv som underlägsen för att kunna dela den. I sådana fall är det inte heller främst en fråga om att undvika att skapa obehag, utan om huruvida det som texterna förmedlar verkligen är kunskap.
Frågan är egentligen hur stor effekt triggervarningar i kurslitteratur skulle ha. En varning är bara just en varning, en upplysning. I en artikel om triggervarningar i Dagens Nyheter uttalar sig Irene Molina om att sådana visserligen kan vara aktuella i det arbete som görs med genomgången av studentlitteraturen på Uppsala universitet. Men att arbetet framförallt handlar om att säkerställa att litteraturen följer svensk diskrimineringslagstiftning. Det som en del menar är en moralfråga kan alltså också formuleras som en fråga om mänskliga rättigheter. Och frågan om triggervarningar är egentligen del av en större fråga, ett ständigt pågående arbete med att omvärdera både historiska texter och de texter vi använder för att tolka dem.
Till viss del handlar irritationen över triggervarningar om ett i sig rimligt försvar för att vi ska fortsätta läsa äldre texter – frågan är bara vilka och på vilket sätt. Det är en fråga som är och alltid har varit en av grunderna i förmedlandet av kunskap. Men man kan också säga att triggervarningen genom att påminna om att vissa grupper orsakas obehag flyttar obehaget till de grupper som inte direkt drabbas av obehaget. Kritiken mot triggervarningarna ter sig därför ibland som en egen triggervarning: Påminnelser om privilegiet att slippa obehag kan skapa obehag.