Folkligt, festligt och nu ännu fullsattare (jag vet att det inte heter så men det låter bättre). Succén Carte Blanche fortsätter för fjärde året och ser bara ut att bli än mer populärt. Trångt har det varit tidigare, med köande publik som anländer tidig eftermiddag för att försäkra sig om en plats i salen men frågan var om det inte var publikrekord denna gång. Knökfullt var det i all fall.
Konceptet är nu välkänt och beprövat: Trio X bjuder in en för publiken hemlig gäst. Denne bjuder i sin tur in ytterligare en gäst som är hemlig för Trio X. Publiken får uppleva ett spontant samspel i de möten som uppstår. Denna säsongsstart blev det till och med en extra gäst OCH man hade repeterat en gång även med denna. Så lite nytt och lite fusk var det.
Nu spelade det inte minsta roll. Första gästen var välkände trombonisten och sångaren Nisse Landgren, en artist som enligt Trio X:s pianist och konferencier Lennart Simonsson ” stått på översta plats på önskelistan sedan Carte Blanche drog igång”.
Nu var han på plats och Landgren gjorde riktigt bra ifrån sig. Han har ju mängder av meriter bakom sig och ett antal fina album. Ofta brukar det vara hårdsvängande jazzfunk och det var därför roligt att se honom i en mer avspänd omgivning. Här kom hans fina sångröst mer till sin rätt och han gjorde bland annat en mycket stämningsfulla tolkning av Stings hyllning till John Lennon, Fragile.
Lika mycket imponerade hans trombonspel. Han tillhör utan vidare världseliten på instrumentet och han visade gång på gång vilket register han har, lågmält stämningsskapande likaväl som fullt ös. Vid ett tillfälle snorklade han loss så att ansiktsfärgen blev identisk med hans röda specialinstrument. Imponerade!
Om Nisse Landgren var ekvilibristen så var Ebbot Lundberg buspojken. Det var med viss bävan jag funderade över hur den ganska vithåriga publiken skulle ta emot honom. Det gick dock utan svårigheter. Han gjorde flera låtar ur sin repertoar inspirerad av 60-talspsykedelisk rock och det funkade fint även med jazztrio. Han överraskade också med en rolig version av Hoagy Carmichaels klassiker Hongkong Blues.
Som tur var så gjorde han inget från sitt soloalbum There’s only one of us here. Albumet består av ett enda, 43 minuter långt, ljudspår indelat i sju sekvenser med normalton 432 Hz. ..
Just som man började känna att det var dags för könskvotering kom Ebbot Lundbergs gäst. Unga sångerskan Emma Christensson visade förvånande scennärvaro och inte ett spår av nervositet över att för första gången möta en så stor publik. Hon hade en skön röst och avslappnad stil och vi borde komma att höra mera av henne om inte mina örontentakler famlar helt fel i luften.
Utmärkta Trio X var som vanligt både klippan och navet i framträdandet. Lennart Simonsson, Per V Johansson och Joakim Ekberg ska ha all heder av detta och stort tack för sitt skickliga och lyhörda spel.
Tack också till Konserthuset, Musik i Uppland och Musikens Hus Vänner som i samarbete gör detta evenemang möjligt. Nästa gång är 9 november. Men kom tidigt!