Ă ren före andra vĂ€rldskriget drog en hĂ€ftig flyktingdebatt igĂ„ng i Sverige. Inte minst högerextremister gjorde sitt bĂ€sta för att hindra frĂ€mst judar att ta sig in i landet. Flera forskare har pĂ„ senare Ă„r granskat hur flyktingfrĂ„gan hanterades den gĂ„ngen. Och en sak Ă€r ganska sĂ€ker â flyktingmotstĂ„ndet var den gĂ„ngen inte sĂ„ stort som det sĂ„g ut. Att det fanns en latent antisemitism som tog sig obehagliga uttryck Ă€r oomtvistligt. Men aktivister lĂ„ngt ut pĂ„ högerkanten tog alla chanser att förstĂ€rka bilden av Sverige som ett djupt antisemitiskt land. Serien av protestmöten bland studenter mot âjudeimportenâ vĂ„ren 1939, dĂ€r Bollhusmötet hĂ€r i Uppsala var ett bland flera, gav en bild av en âakademisk ungdomâ dĂ€r flyktingmotstĂ„ndet var kompakt. Man lyckades skaka om ansvariga politiker, som tyckte sig ha att göra med en rasistisk opinion.
FrĂ„gan Ă€r bara hur stor den opinionen egentligen var. I efterhand vet vi att en liten skara pĂ„ tjugo-trettio personer kring organisationerna SNF och SSS organiserat en kampanj under namnet âMota Moses i grindâ. Som partier fick samma rörelser aldrig nĂ„got genomslag i valen. Men historikern Helene Lööw har kallat kampanjen den svenska extremhögerns största framgĂ„ng nĂ„gonsin.
Snabbspola fram till nuet. Det sĂ„ kallade ânĂ€thatetâ Ă€r ett mĂ€rkligt och oroande fenomen. Det finns ocksĂ„ ett namn för de ansiktslösa figurer som gör sitt allra bĂ€sta för att kvadda alla meningsutbyten med spott och frĂ€s. De kallas passande nog för troll. Och alla tidningsredaktioner vet att det oftast inte gĂ„r att ha öppna kommentarfĂ€lt nĂ€r man publicerar en artikel som handlar om invandring, om Förintelsen eller om homosexuellas rĂ€ttigheter. Det tar minuter innan trollen Ă€r dĂ€r och försöker lĂ„ta som en inte lĂ€ngre sĂ„ tyst majoritet.
Ănda sedan Internets barndom har organiserade extremister ocksĂ„ gjort det till en sport att försöka framstĂ„ som betydligt fler Ă€n de Ă€r. Ken McVay pĂ„ den antinazistiska sajten Nizkor kartlade pĂ„ nittiotalet de kanadensiska nazisterna pĂ„ nĂ€tet och kom fram till att det rörde sig om nĂ„gra tiotal individer â med hundratals olika âhandlesâ, det vill sĂ€ga nĂ€tnamn. Och om man Ă€gnar lite tid Ă„t att studera den mest högljudda kommentarfĂ€ltsopinionen i olika tidningar i dagens Sverige kĂ€nner man snart igen tonfall och stĂ„ende uttryck som lustigt nog anvĂ€nds av mĂ€nniskor med olika namn och olika kön. Men vĂ€ldigt lika lĂ„ter de.
FrĂ„gan Ă€r dock om trollen inte hĂ„ller pĂ„ att göra det omöjligt att föra en riktig diskussion mellan lĂ€sarna sjĂ€lva och med artikelförfattaren. Den sortens dialog Ă€r för viktig för att lĂ„ta sig saboteras av extremister. Det ligger ett ansvar pĂ„ tidningar och mediebolag att administrera sĂ„dana fora att de inte öppnar sig för fusk och manipulation av extrema minoriteter. En förebild Ă€r förstĂ„s brittiska Guardians âcomment is freeâ-sida som faktiskt lyckats göra vettig dialog och journalistik av vad som i Sverige alltmer cyniskt kallas för âpissrĂ€nnanâ lĂ€ngst ned i texten. Och spĂ„rade vi ip-numret bakom nĂ„gra av de allra mest grĂ€ttna inlĂ€ggen hĂ€r i UNT till exempel slĂ„r jag vad om att vi mĂ„nga gĂ„nger skulle hamna hos samma bittra farbror med för mycket fritid, vare sig han signerar sina inlĂ€gg âhederlig skattebetalareâ eller âKicki, 22.â