Själv hör jag till dem som menar att det faktiskt finns ett och annat gott att säga om nationalstaten. Som den växte fram på 1800-talet – i Finland i hög grad tack vare författare, Runeberg och Topelius – förutsatte den ändå en solidaritet mellan elit och folk: det var utifrån tanken att alla hade gemensamma intressen som man kom sig för med att grunda folkskolor, utveckla fattigvården till socialvård och så småningom införa allmän rösträtt.
När jag i folkomröstningen 1994 röstade nej till EU så var det utifrån misstanken att EU skulle skapa en elit som inte längre hade gemensamma intressen med folket. Dagens populism är en reaktion på just den utveckling jag – och många andra med mig – befarade.
I ”Boken om vårt land” – som är skriven för barn – börjar Topelius med att skildra barnets hem som den plats där allt är bekant och tryggt och drar sedan en parallell till fosterlandet som det stora, gemensamma hemmet. Men Topelius är inte chauvinist, han är tvärtom noga med att understryka att vårt land inte är bättre än andras, att andra folk har länder som de älskar precis som vi älskar vårt.
Detsamma gäller vår nationalskald Runeberg, författare till nationalsången. Både han och Topelius skildrar Finland som ett land där köld och karg jord begränsar levnadsvillkoren. (I pedagogiskt syfte försöker Topelius visserligen förhärliga kölden som härdande: en rask gosse ska inte behöva vantar i kälkbacken.)
Min mor berättade gärna om ett turkiskt statsbesök i Finland där hon och far var med i egenskap av Finlands ambassadörspar i Turkiet. Den turkiska nationalsången spelades och för att ha något att konversera om med den turkiska diplomat hon stod bredvid sa mor: ”Jag har ju hört den här sången många gånger men nu inser jag att jag inte vet vad orden handlar om?” Turken rätade stolt på sig och svarade ”Om att Turkiet är ett starkt och mäktigt land som ska besegra alla sina fiender och köra ut dem i havet.” ”Det var intressant,” sa mor. Sen spelades ”Vårt land” och då frågade turken: ”Vad handlar er nationalsång om?” ”Å, bara om att vi har ett litet fattigt land som vi ändå älskar och där vi trivs,” svarade mor glatt.
Vanligen sjunger man bara första och sista strofen men de rader mor tänkte på lyder: ”Vårt land är fattigt, skall så bli/för den som guld begär/En främling far oss stolt förbi/Men detta landet älska vi.” Jag förstår att mor tyckte att hon hade den bättre nationalsången, men raderna är inte oproblematiska. Framförallt får de en ironisk klang i dag för lagom till landets hundraårsfirande har vårt utrikesministerium gjort en video som ska spridas på Facebook världen runt i hopp om att avskräcka somalier, irakier och afghaner från att ta sig hit för att söka asyl.
Runeberg vågade väl knappt hoppas på ett självständigt Finland, än mindre kunde han drömma om att vi själviskt skulle stänga gränserna, men frågan är om han ändå inte har bidragit till en föreställning om att främmande inte kan trivas hos oss. En inåtvändhet, en självtillräcklighet, ja, rentav till en känsla av att vi fortfarande är fattiga – kanske inte så fattiga att det är vi som ska göra anspråk på Röda kors-försändelserna men så fattiga att vi inte har råd att hjälpa. Ja, och månntro inte den där avskräckningsvideon också passar på att nämna att här är kallt?