Trygg med att inte vara trygg

Sedan offentliggörandet av videon där Sverigedemokraten Erik Almqvist fräser "det är inte ditt land" till komikern Soran Ismail, uppvuxen i Knivsta, har debatten intensifierats: om majoritetssamhällets mer och mindre subtila signaler om att vissa inte "hör hit", inte är svenska "på riktigt". Det råder inget tvivel: det här är en av nuets stora, skriande utmaningar - och med den som fond fångas jag av en bok om en annan tid: teaterkritikern och författaren Leif Zerns fina, nyligen utkomna memoarbok Kaddish på motorcykel.

Den handlar just om innanförskap och utanförskap, gränser och gemenskaper - men i Stockholm på 1950-talet. Det är slående både hur mycket som känns igen och hur mycket som är annorlunda. Leif Zerns far, som är bokens huvudperson, var en ortodox jude i en familj med rötter i 1800-talets Ryssland. Hans liv blev ingalunda en dans på rosor, men det finns ändå en känsla av lätthet och trygghet över berättelsen.

Leif Zern flyttade till Uppsala 1960 för att läsa filosofi för religionskritikern Ingmar Hedenius, blev kvar i stan och bor i dag i Norby. Han säger att hans minnen väcks till liv när han åker och handlar i Gottsunda.
- När jag är i Gottsunda känner jag mig hemma på något vis, jag tänker att många människor som bor där är motsvarigheten till mina släktingar en gång i tiden. Jag ser deras utanförskap, att de inte är riktigt inordnade i samhället. Men skillnaden är att mina släktingar bodde insprängda i majoritetssamhället, på Söder i Stockholms innerstad.
- Då fanns det inte så många minoriteter i Stockholm. Jag växte upp med känslan av att vara väldigt annorlunda, på gott och ont. Jag hade inte en enda judisk lekkamrat eller skolkamrat. Vi var många judar på Söder men ändå tydligen så pass få att vi smälte in i omgivningen ändå.

För Zerns far tycks frågan om utanförskap och innanförskap ha varit förhållandevis oproblematisk. I boken läser jag att "långt före debatten om det mångkulturella samhället var han på samma gång mångkulturell och assimilerad, självklart hemma i sin minoritet och tryggt anpassad till majoritetssamhället". Det låter så fint, men i dag är det långtifrån en självklar fråga: om man ens ska betrakta individer med utländsk bakgrund som tillhörande andra "minoriteter" och hur dessa i så fall ska definieras.
- Nej, man bör vara försiktig med gruppindelningar och att tala om etnicitet, det är ett svårt begrepp som kan missbrukas, säger Zern.
- För mig är religiös tillhörighet något privat. Utanför hemmet ska vi framför allt vara medborgare. Medborgarskapet bygger inte på grupptillhörighet, man kan tänka att det är motsatsen till grupptillhörighet: ta bort språk, religion, kultur, bakgrund - allt det särskilda som en person föds in i - och kvar blir det universella, medborgarskapet.
- Jo, jag tycker också att språk är avgörande och en förutsättning för ett aktivt medborgarskap, men det får inte bli så att språkkunskaper är ett villkor för att räknas som medborgare.

Vi enas om att alla som bor i ett land måste erbjudas möjligheter att ta del av och erövra det gemensamma språket - men att det inte får bli ett tvång, ett krav.
Vilket väl egentligen gäller all sorts gemenskap: den bör vara öppen, men inte påtvingande. Förenande, men inte begränsande. Den riktigt svåra frågan är hur man uppnår en sådan gemenskap, i praktiken. Är det till exempel rätt väg att gå att satsa på gemenskap under nationella symboler, som den helgförklarade nationaldagen?
Zern är skeptisk:
- Jag var glad att nationaldagen inte var helgdag i Sverige, jag blev dyster då man införde den. Det är ett konstlat sätt att skapa en samhörighet, en påbjuden identitet. Om man skapar något slags ideologiskt överjag i samhället genom olika nationella symboler, blir det lätt som en offentlig lögn. Hur mycket man än viftar med blågula flaggor kommer det alltid att finnas de som känner sig utanför, för att de är nyinflyttade eller missgynnade på olika sätt.

Diskussionen om den nationella gemenskapens karaktär lär fortsätta och det är ganska befriande att tänka sig, som Zern säger, att man inte måste bestämma sig och sätta ner foten i varje fråga - "ibland är det bättre att hålla frågor öppna, och att de förblir levande".
En bok som Kaddish på motorcykel bidrar till just det - att hålla diskussionen öppen genom att sätta den i perspektiv och föra ner idédebatten till "de levande sammanhangen", för att låna en fin formulering ur boken.

Kanske är det viktigaste att också majoritetssamhället lär sig problematisera föreställningen om gemenskap. Målet skulle kunna vara att bli, som Zern skriver om sin egen identitet i boken: "trygg med att inte vara trygg, inte veta exakt".
För föreställda, kollektiva gemenskaper kan aldrig bygga på exakt visshet och klara gränsdragningar - och så fort någon ger sken av det bör man dra öronen åt sig.