Kontrasten är stor när jag möter Christina Wahldén och hennes halvårsgamla sladdbarn på kafé för att tala om våldtagna kongolesiska tonårsflickor och deras ”onda” barn.
- Han är ju bara glädje, en efterrätt i livet, säger författaren om sin son.
Men i boken undrar huvudpersonen Ombeni hur det ska gå om hon har blivit med barn efter våldtäkterna hon utsatts för.
”Vad blir det för ett ont barn? Hur skulle jag kunna ta hand om ett så’nt?”
Christina Wahldén har ett femtontal böcker bakom sig. Som kriminalreporter på Svenska Dagbladet har hon kommit i kontakt med människohandel, sexhandel, våldtäkter. Alla hennes böcker för ungdomar, och även de tre deckarna hon skrivit för vuxna, handlar om sådana brott.
Via ett faktaboksuppdrag för Röda Korset for hon häromåret till Kongo och träffade kvinnor som sett sina familjer mördas, och som själva blivit tillfångatagna och våldtagna av rebellerna.
Ombeni är en sådan kvinna. Som 16-åring har hon fått hjälp att ta sig till Sverige och som 18-åring förväntas hon klara sig på egen hand under sitt sista gymnasieår och därefter. Hon bor ensam i en liten lägenhet och vågar inte sova på nätterna. För då kommer drömmarna. Inte framtidsdrömmarna utan minnesbilderna av hur mamma, pappa och bror mördades; av hur hon och hennes två systrar våldtogs av rebellerna och fördes till deras läger, där våldtäkterna fortsatte.
Hur Ombeni lyckas fly och ta sig till Sverige ska inte berättas här. Men frågorna som följer henne är sådana, som det antagligen tar ett liv att svara på: ”Är det ett straff att vara den som överlever?”, är en av dem.
Ombeni i Sverige är fråntagen allt utom livet. Hennes familj, integritet och trygghet tog rebellerna. Hennes hemmahörighet försvann när hon lämnade Demokratiska Republiken Kongo. I Sverige tillhör hon ingen och ingenting. Utom sig själv, sina minnen och den framtid och de relationer hon eventuellt orkar skapa sig.
Hon förmår inte berätta vare sig för lärare eller elever i gymnasiet om vad hon varit med om. Och ingen frågar. När hon försöker anförtro sig åt en av lärarna, backar denna och slår ifrån sig. Detta vill hon inte veta. Det måste vara någon annans bord.
– Tyvärr är inte allt i boken påhittat, säger Christina Wahldén.
Varken händelserna i Kongo eller ensamheten flyktingbarnet upplever i Sverige är fantasier. Enligt Röda korsets uppgifter finns det i dag omkring 70 000 personer i Sverige, som lever med svåra traumatiska upplevelser bakom sig.
– När jag mötte de här unga kvinnorna i Kongo och hörde deras berättelser tänkte jag att det är konstigt att de inte blir tokiga. Många var så starka och varma människor. Men det fanns också de som inte ville ha kontakt och som också tydligt visade att de inte kunde relatera till sina barn. De ”onda” barnen.
Varken kvinnorna eller barnen har stora chanser att få hjälp i Kongo, vare sig juridisk, psykologisk eller ekonomisk hjälp. Landet har inga strukturer för det.
Kvinnor som våldtagits, berättar Christina Wahldén, får själva bära skulden och betraktas som skadat gods. Liksom deras barn. Kvinnorna blir utstötta. Förövarna straffas inte.
– Demokratiska Republiken Kongo är väglöst land. Där finns inga domstolar. Att vara kvinna i Kongo är dessutom dåligt redan innan man blir våldtagen.
Christina Wahldéns ungdomsböcker har väldigt lite mysfaktor och sällan lyckliga slut. De handlar om sexualbrott och hedersrelaterat våld. I den här boken sker våldet i Kongo, men i andra av hennes böcker är arenan det moderna, demokratiska Sverige. Också här är flickor utsatta, visar författaren.
Hon har just flyttat tillbaka till Uppsala med sin familj efter en fyraårsperiod i en av Stockholms förorter.
– Vi har bott här tidigare. Nu längtade vi helt enkelt hit igen.
Efter barnledigheten går hon tillbaka till SvD, nu för att arbeta på webbredaktionen. Men det är i Uppsala hon skriver sin nästa bok, en uppföljning till I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig, som landar i bokhandeln denna vecka.