Turnéra runt i konstsommaren

En grällt rosa husvagn är uppiggande också om den inte är fylld med hemsnickrade preparat som Sepofan, Empatin, Narcitec, Sykopatrix och Pardon. Och rustad med Dr Synthetic’s breda sortiment blir den en liten sammanfattning av den där solskenshistorien som alla vill att deras semester ska vara.

Uppsalakonstnären Bill-Ove Jonsson presenterade sitt interaktiva performance Dr Synthetic’s på Galleri 1 i våras, och har nu gett sig ut på en liten turné och står under sommaren parkerad utanför Järnboden i Harg. Precis som tidigare fungerar projektet för att alla tuber, pillerburkar, blanketter och tabletter är så omsorgsfullt formgivna, och för att det finns en liten kärna av osäkerhet i syftet med konstverket. Är det en kommentar som vänder sig mot vår kollektiva dröm om att lösa alla problem med en quick fix och en satir över new age-romantikerns världsfrånvända valsång, eller finns det ett stänk av allvar i Dr Synthetic’s tro på lavalampans terapeutiska verkan? De utställningar som den gode doktorn ordinerar sina besökare är i vilket fall som helst på fullaste allvar.

Dr Syntetic’s passar perfekt på Järnboden i Harg, som i år firar 30-årsjubileum som utställningslokal och lockar med en lika hejdlös blandning som vanligt. Jag brukar sällan gilla allt som visas, men eftersom spretigheten är en medveten strategi blir den aldrig störande. Tvärtom, faktiskt. Det visar sig gång på gång att konstsmide och videoinstallation, för att rycka ett exempel bland många, fungerar utmärkt tillsammans. Att röra sig mellan den gamla byggnadens våningar är en resa som fiktionsfritt tar besökaren från Irina My Lindqvists kraftfulla glaspjäser till Sara Wittzells snudd på förment romantiska landskapsmåleri med den otippade motivsfären vindkraftverk, som till alla skeptikers stora förtret visar sig passa utmärkt i böljande gröna och skört disiga landskap, och vidare till textildesigners Simon Key Bertmans mattor, som bland annat har hämtat form från ett pingisbord som återges i skala 1:1.

Längst ner, i den kryptliknande bottenvåningen visas bland annat Rest area, där Moa Israelsson Forsberg väldigt konkret har närmat sig havet som begravningsplats i några grumliga undervattensbilder från platser där dykare avlidit, som loopas på en skärm, samt en serie objekt som är direkta återgivningar av sorgkantat vrakgods. Bitterljuvt, poetiskt och utan drabbande sentimentalitet. Dessutom får Israelsson Forsberg en oväntad pendang utanför Järnboden, där studenter från Järnakademien i Kramfors har tillverkat exakta repliker av gamla gravkors med text och allt. Det blir en lyckosam korsbefruktning (!) på temat livets nyckfullhet.

Är man däremot på jakt efter en enhetlig utställning, så är förmodligen den mäktiga Ånghammaren i Österbybruk en god idé. Den hemvändande Pariskonstnären Michael Rehnvall har fyllt det stora, råa tegelrummet med en majestätisk rad av sitt nästan informella, oftast nonfigurativa måleri. I kraft av sin omfattning blir utställningen ett verkligt porträtt av Michael Rehnvalls verksamhet, trots att allt som visas är tillverkat de senaste åren. Bäst blir Rehnvall, enligt mitt tycke, då han tillåter sig att vara riktigt explosiv i sina amorfa färgfältsexpeditioner. Titlar som Kosmisk floralkonstellation avskräcker visserligen en smula, men på det stora hela är utställningen en tilltalande upplevelse. Den typ av konst Rehnvall ägnar sig åt är dessutom väldigt tillåtande och bör dra till sig en stor, lyrisk skara betraktare.

Någonting snarlikt kunde man påstå om Ardy Strüwer, som visar upp sin folkkära bildvärld på andra våningen i Stora Magasinet i Lövstabruk. Personligen blir jag inte helt övertygad av Strüwers rekvisita av flyglar, paletter, påfåglar, strumpebandshållare och nakna kvinnor på pantrar, men det ska inte förnekas att väldigt många tilltalas av, och ser en smittande livsglädje i, hans personliga och koloristiskt säkra hieroglyfer.

Samma folklighet, men andra material, fyller Magasinets bottenvåning, där det visas glas av Erik Höglund, Signe Persson-Melin, Timo Sarpaneva och några till. Att axplock av svensk glastradition kan förstås se ut på väldigt många olika sätt, men så länge bredden och de stora uttrycksmöjligheter materialet medger blir synliga är presentationen i någon mån lyckad. Erik Höglunds expressiva färgklickar och Signe Persson-Melins lika kraftfulla som stilrena hyttdrivna vaser, som av kostnadsskäl aldrig tog sig längre än till prototypstadiet, blir till exempel ett fint möte.