Vem skulle i dag komma på idén att skriva en samling korta artiklar med rubriker som "Afrikansk grammatik", "Garbos ansikte", "Makt och frihet", "Strip-tease" "Tvättmedel och rengöringsmedel" och "Nya Citroën"? Namnet på bilen borde avslöja vem det handlar om: Roland Barthes, en av efterkrigstidens klarast lysande stjärnor på litteraturkritikens område. Vi som läste honom på 60-talet vårdade hans slagord som talismaner.
"Författarens död" var ett av dem, svårt förstå i Augusttider.
Artiklarna ovan - och ytterligare ett femtiotal - skrevs mellan 1954 och 1956 och samlades ett år senare i boken "Mythologies" ("Mytologier", svensk översättning 1970, Bo Cavefors Bokförlag). Snart var Barthes själv en myt, förförisk, på en gång knivskarp och undanglidande, marxist och strukturalist, gränslöst nyfiken och - enligt somliga - alltför flitig i sina reträtter från tidigare ståndpunkter.
När Lars Kleberg, Jonas Cornell och jag 1965 fick idén till tidskriften Dialog var det självklart att vi skulle översätta en av essäerna i "Mytologier", den som handlar om skådespelaren i den borgerliga teatern. Vårt andra nummer pryddes på omslaget av en tyngdlyftare som tog i så att han höll på att spricka. Barthes poäng var att publiken betalar för att få se skådespelaren anstränga sig.
Ingmar Bergman föll nästan i koma och förklarade i Dagens Nyheter att vi var svensk teaters skadedjur.
Roland Barthes (1915-1980) var verkligen en intellektuell barkborre de här åren. En myt blir i hans tolkning ett slags hölje som döljer ett annat innehåll. Vi tar någonting för givet som i själva verket har en ideologisk eller propagandistisk funktion. Det var en kritisk teori som kunde prövas på olika slag av material. Från film till mode och skönlitteratur, från samhälle och politik till veckotidningarnas matrecept.
En av Barthes tidiga och mest kända analyser gäller ett fotografi i tidningen Paris Match. En svart soldat i fransk uniform gör honnör med blicken fäst på trikoloren. Lägg märke till, skrev Barthes, vad som gömmer sig under den oskuldsfulla ytan: en myt om Frankrike som ett land fritt från diskriminering, rasism och kolonialism.
Till skillnad från de flesta franska intellektuella som tog vid efter Jean-Paul Sartre kan Barthes inte knytas till ett enda projekt. Michel Foucault var idéhistoriker, Claude Lévi-Strauss antropolog, Jacques Lacan psykoanalytiker, Emmanuel Levinas och Jacques Derrida filosofer... Barthes var tusenkonstnären i denna krets.
Å ena sidan kunde han i skrifter som "Litteraturens nollpunkt" och "S/Z" lägga grunden till teorin om en underliggande struktur i litterära texter. Å andra sidan blev det allt tydligare att han inte kunde släppa tanken på subjektet - på läsaren - som den instans som formulerar och skapar verkets mening; inte den inre meningen (den existerar inte) utan den tillsvidaremening som väntar på nästa läsare.
Roland Barthes fick visserligen sent i livet en lärostol vid Collège de France, en professur han själv döpte till Sémiologie Littéraire. Man han var ingen akademiker, han var en kritiker som alltid lät spårsinnet gå före det systematiska förnuftet. Läs de sena mästerverken "Kärlekens samtal" och "Camera Lucida" och upptäck att rösten var hans främsta instrument. Han hade en speciell känsla för tonfall.
I höst, när Roland Barthes skulle ha fyllt 100, finns det anledning att fråga sig vad som återstår av hans arv. I det korta förordet till "Mytologier" hittar jag följande credo:
"Utgångspunkten för mina tankar låg oftast i den otålighet jag kände inför det "naturliga" utseende som pressen, konsten och den allmänna meningen maskerade verkligheten med - en verklighet som fastän vi lever mitt i den i dag ändå är fullständigt historisk."
Ord som kunde komma direkt ur Brechts skrifter om teater. Bertolt Brecht som kritiserade den aristoteliska och naturalistiska teatern för att den framställde mänskliga och sociala förhållanden som om de vore "naturliga", när de i själva verket är historia, det vill säga möjliga att påverka, kritisera, förändra.
1953 startade Roland Barthes och teaterkritikern Bernard Dort tidskriften Théâtre populaire och introducerade Brecht i Frankrike. Dort skulle senare skriva en av de bästa böckerna om Brecht. Den historiska blicken förblev en av hörnstenarnas Barthes kritiska gärning. Läsaren och publiken som aktiveras. Brecht finns där hela tiden.
Samtidigt kunde Barthes försvara Alain Robbe-Grillets "objektiva" romankonst på 50-talet. Vad Barthes såg i dessa torra beskrivningar av tingen och verkligheten var ett radikalt friläggande av en tillvaro som låg dold under lager av fördomar och förutfattade meningar.
Den bokstavliga läsningen var Barthes fiende nummer ett. Måtte det vara ett ideal som aldrig åldras. Jag slår upp mitt gamla exemplar av "Sur Racine" och letar efter en mening jag strukit under: "Betydelserna drar förbi, de bekräftas, vacklar, lämnar plats för andra; frågan står kvar."