I slutet av Netflixseriens första sÀsong kÀndes det som att Tony (Ricky Gervais) hade börjat acceptera den Àlskade hustrun Lisas död i cancer.
NÀr sÀsong tvÄ börjar har han ÄtergÄtt till att vara bitter, strör elakheter omkring sig och tillbringar sin tid i hemmet med att bli berusad och titta pÄ de filmer som han och Lisa spelade in. Allt frÄn deras lyckliga liv tillsammans till hennes tid som döende pÄ sjukhuset.
Han törs fortfarande inte riktigt erkÀnna sina kÀnslor för sjuksköterskan som sköter hans demente far men blir svartsjuk nÀr han mÀrker att en annan man lÀgger an pÄ henne. Och han har lÄnga samtal med Anne (Penelope Wilton) pÄ kyrkogÄrden dÀr hon sitter pÄ en bÀnk vid sin makes grav.
Ămnen som död, uppbrott och förlust genomsyrar hela serien, men ofta med Gervais mycket svarta humor i förgrunden. Ett bra exempel Ă€r den intervju som Tony gör för lokaltidningen med en gammal kvinna pĂ„ ett Ă„lderdomshem â hennes sylvassa, bittra och kolsvarta svar fĂ„r mig att skratta högt samtidigt som jag fĂ„r en klump i magen.
Om den tonen hade kunnat bibehĂ„llas rakt igenom skulle âAfter Life 2â ha varit en höjdare. Men tyvĂ€rr blir det efter hand alltmer sentimentalt och samtidigt som Tony börjar mjukna upp blir svĂ€rtan mindre pĂ„taglig och dĂ€rmed blir humorn mindre rolig.
Det Ă€r absolut inte sĂ„ att âAfter lifeâ Ă€r dĂ„lig och Ricky Gervais har aldrig varit bĂ€ttre som skĂ„despelare Ă€n han Ă€r hĂ€r. Det Ă€r en underhĂ„llande serie, och denna avslutning (för det Ă€r det vĂ€l, det behövs ingen sĂ€song tre) knyter ihop alla trĂ„dar. Jag förstĂ„r att Gervais vill utvecklas, men vi Ă€r nog mĂ„nga som med saknad ser tillbaka pĂ„ pinsamhetshumorn i âThe officeâ.