Tv-recension: Vansinnesfärd med dålig fart

Efter ett alldeles för lyckat försök att backa den globala uppvärmningen slungas världen in i en ny istid och hela mänskligheten fryser ihjäl. Förutom 3 000 själar ombord på det arkliknande tåget "Snowpiercer", som tuffar fram genom snö och is på en evighetsfärd utan slutdestination.

Ombord råder en skoningslös hierarki där rika knösar har cocktailparty i de främsta vagnarna medan tågets knegare tar plats i andra och tredje klass. Längst bak i tåget lever det biljettlösa trasproletariatet i svält och misär. Över det 1 001 vagnar långa schabraket härskar den allsmäktige och "Trollkarlen från Oz"-mystiske lokföraren herr Wilford.

Storyn kommer från början från en fransk serieroman från 80-talet och gjordes 2013 till film av Bong Joon-Ho. Som långfilm var "Snowpiercer" effektiv och brutal action där trashankarna reser sig i revolt och hjälten Chris Evans krigar sig framåt genom vagnarna i en lika delar blodig klasskamp och galen Terry Gilliam-tripp.

På förhand undrade man hur den här historien skulle räcka för att fylla ut en hel amerikansk kabel-tv-serie, vars andra säsong redan är beställd. Lösningen visar sig vara att kasta in en mordhistoria i handlingen. Sju år efter katastrofen ska tågträlarna precis storma framåt när deras ledargestalt Andre Layton (Daveed Diggs) tvingas bort från sina kamrater. En misstänkt seriemördare härjar i de främre vagnarna, Layton råkar vara tågets ende mordutredare och den före detta polisen övertalas bryskt av den kalla tågvärdinnan Melanie (Jennifer Connelly) att försöka lösa brotten.

Sedan följer typ en korsning mellan "Hunger games", "Battlestar Galactica" och "Mordet på Orientexpressen". Vilket låter som en spännande resa, men "Snowpiercer" drabbas av tyvärr av signalfel redan strax efter avgång.

Mordgåtan håller ungefär samma nivå som valfri Beck-film och den försvinner i seriens stora persongalleri och massor av pedagogiska förklaringar till hur en hel liten civilisation egentligen kan rymmas på ett tåg. Historien mynnar sedan ut i ett större tema där samhällsklasserna måste lära sig att samarbeta för att kunna överleva.

Det känns lite mjäkigt, eftersom mycket av filmens trippighet och svarta nihilism, som Bong Joon-Ho sedan förfinade med "Parasit", lyser med sin frånvaro här. Det är så klart okej att växla in på ett annat spår, men hela poängen med att använda ett framrusande tåg dömt till undergång som en metafor för kapitalismen försvinner liksom utan en rejäl krasch. Efter fem avsnitt har "Snowpiercer" fortfarande inte byggt ett tillräckligt spännande mikrokosmos för att man ska vilja stanna kvar ombord ändå.