Två band som förtjänar mer

En kväll med två Uppsalaband som länge trevat efter den stora uppmärksamheten. Den borde komma, om de fortsätter att fyra av liknande spelningar som i lördags. Två band som har vissa drag gemensamt, men som när det kommer till kritan låter väldigt annorlunda. Den svarta tavlan utgör gemensam fond, fast sen rör de sig åt motsatt håll. The Search är närmast introvert stämningssökande jämfört med de rusigt hårdrocksyviga gester som The Mist of Avalon ägnar sig åt live. The Search har tack vare frontfiguren Razmig Tekeyans omvittnade produktivitet en ansenlig mängd material att välja och vraka mellan. Det mesta, och bästa, är Manchesterdeppig indie med snygga, luftiga gitarrlager ovanpå den pådrivande rytmsektionen. En doft av 80-tal kan förnimmas samtidigt som känsla av en inte helt bekymmerslös framtid kryper sig tätt inpå. Snyggt, med tanke på den inte helt optimala inramningen med en lite avvaktande åhörarskara. Trots den korta speltiden väljer man lite överraskande att väva in gamla låtar som Icewoman, vilket visar hur mycket de utvecklats med åren. Som liveband har de ändå lite att jobba med. Uppradade och med tunga luggar, ibland med lite orolig benföring av gitarristerna Johan Zeitler och Joakim Jacobsson. Razmig Tekeyan ägnar sig mest åt sången, som ibland är för anonym, och spricker lite på ett inte helt angenämt sätt när han tar i. Men efterhand släpper det. The Mist of Avalon tillhör stans veteraner. Ett band som alltid förtjänat mer. Nu är de på gång igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. I en intervju säger de sig vilja bygga in mer orientaliska inslag i sin musik. Något som knappast märks på Katalin ­ kvällen blir i det närmaste en tungmetallisk uppvisning, och då inte bara för att Joakim Jonsson och Magnus Ewald ständigt luftar sina pek- och lillfingrar. Starkast intryck gör självfallet Aram Yildiz, som verkar vara nära kokpunkten av lika delar nervositet som segersäker entusiasm. Inte så konstigt, med tanke på den monumentalt välvilliga publikresponsen. Ett stöd som gör att de inte kan misslyckas, även om det kanske eldar på dem mer än vad som behövdes ­ lite för mycket av det goda ibland. Fast när såg man senast stagediving på Katalin? En sångare som faller baklänges ut i famnen på uppsträckta publikarmar? Bara det värt en kajflock. Låtmässigt är till exempel nya Lies ett stort fall framåt jämfört med en del grovskuret gothdraperade äldre spår och Tears är alltjämt en favorit. Men varför låg keyboardsen alldeles för djupt inbäddade i ljudbilden?Katalin ska ha en eloge för att de satsade på två lokala band, och på en lördag dessutom. Det finns ju ingen källa att ösa ur, men flera band som borde få ta steget från de små scenerna till den enda lite större. I väntan på ett visst bygge runt hörnet.