Katarina Sandström Blyme: Två program som måste ses

Kanske ville SVT undvika navelskåderiet genom att inte låta Maria Lundqvist komma till tals alls. Vi serverades några återblickar från hennes karriär, ett filmtips och lite, läs l i t e prat. Stort utrymme fick däremot Thailand och filminspelningen Lundqvist är inblandad i. Scenerna ingår i en dramasatsning som SVT sänder nästa år, något tv-tittarna gång på gång blev upplysta om.

Efter trettio minuter ohöljd egenreklam och snutterier kom så ljuset. I form av grannkanalens Jag är min egen Dolly Parton. Jag naglades direkt fast framför dokumentärfilmen om Dollykollot, fem kvinnor som gör tributkonserter för att hylla den getingmidjade countrystjärnan. Men kanske mest för att ha kul ihop. Filmaren Jessica Nettebladt står dem nära och vad som börjar som en konsertfilm blir en berättelse om kvinnornas liv.

Alla, även svala Cardigansångerskan Nina Persson, släpper masken. Fram träder personer som modigt berättar om drömmar, både de som gick i kras och de som finns kvar. Sångerskan Helena Josefsson är helt hudlös under allt smink. Hela hennes jag kämpar mellan att vara till lags och att stå upp för sig själv. Inför ett telefonsamtal med Timbuktu försöker hon lägga rösten lågt för att inte låta så flickaktig. När Timbuktu säger ja till ett samarbete ropar hon rakt ut i ett ljust ”Är du säker!?!?”

Dollykollots Gudrun Hauksdottir har motsatt framtoning. Vet vad hon vill. Vet hur det var. Hon förklarar för sin vuxna dotter att hon minsann var en bra mamma. Dottern håller inte med. Vilket inte rubbar den rödhåriga isländskan. Eller? I Jag är min egen Dolly Parton ges inga enkla svar.

Mer vinklad är veckans andra måste-ses-dokumentärfilm, Fotbollens sista proletärer om IFK Göteborg på 1980-talet. Konstigt nog har ingen tidigare djupdykning gjorts i lagets storhetstid med stjärnorna Torbjörn Nilsson, de tre Glennarna Hysén, Strömberg och Schiller och alla de andra. Filmarna Martin Jönsson och Carl Pontus Hjorthén tyckte det var dags att, som de säger, berätta ”historien om något viktigt som gått förlorat”.

Dock, hur orättvist är det inte att Fotbollens sista proletärer sänds på bästa sändningstid? Medan Dollykvinnorna har gömts undan en sen tisdagskväll…