Tvära kast i fungerande helhet

MusikKvällen är nämligen lite ojämn, därav jakten på en röd tråd. Trio X presenterar sig med pianisten Lennart Simonssons There she walks, en lekfull bit som förmodligen passat betydligt bättre i en rökig källarklubb i Centraleuropa än i den rymliga Alfvénsalen.Men titeln är väl vald. Simonssons lätta pianospel, Per V Johanssons sparsmakade bas och Joakim Ekbergs taktfasta trummor frammanar verkligen bilden av kvinnan som i högklackade skor tar en vända på stan, stannar till för att dra kreditkortet i boutiquen för att sedan låta kassarna dingla i handen när hon obekymrat strosar vidare.Bättre efter pausGästerna från Sundsvall bryter därefter av helt med vad som i blåsarsammanhang är att betrakta som en "standard": Trois pièces brèves av Jacques Ibert. Men det vill sig inte riktigt. Klangen är platt, fraseringarna stela, nyanserna jämntjocka.Förmodligen är musikerna inte helt nöjda med sin insats och tar sig ett snack i pausen. Därefter låter det helt annorlunda. Inledningsfanfaren i Gilbert Vinters Two miniatures for wind quintet sitter precis där den ska. Klangen är rund, dynamiken lyfts fram, melodierna framträder och får gott stöd i ackompanjemanget. Lekfullheten i stycket smittar av sig och det märks att inte minst fagottisten Sixten Lindström trivs — kanske för att Vinter själv trakterade just detta instrument.I balladernas världNär Trio X åter tar över programmet kastas vi plötsligt in i balladernas värld. Joel heter stycket, signerat Joakim Ekberg. En mycket lågmäld, vacker melodi introduceras genom Per V Johanssons bas och trion behandlar den med tillbörlig respekt. Långsamt svängig, som sådana här bitar brukar vara.Kvällens behållning är dock de två verk som är specialskrivna för just detta samarbete mellan trion och kvintetten. Lennart Simonsson förklarar titeln Tracking down the moose med att hans melodier hos honom framkallade bilden av en älg på ett kalhygge som plötsligt släpper loss i en dans. Bisarrt, onekligen, men faktum är att det fungerar.En älg som rör på klövarnaSärskilt snyggt är det sätt som Simonsson utnyttjar olika klangfärger genom att låta olika instrumentkombinationer hålla i melodislingorna. Och som det svänger! Den här älgen kan verkligen röra på klövarna!I avslutningsstycket har Jan Levander hämtat inspiration från fysiken och de allra minsta partiklarna. Kvarkens musik, lyder titeln. Kvarkar uppträder irrationellt, förklarar programbladet, vilket visar sig stämma. Men tvära kast, täta ackord och tight rytmik bildar trots allt en fungerande helhet — i fysiken såväl som i musiken. Kanske var det så kvällens tema skulle uttolkas.