Ulrika Wallenström är en av föreläsarna vid översättardagen för tyskspråkig litteratur. Seminariet handlar både om skönlitteratur och facklitteratur. UNT frågade Ulrika Wallenström om hennes arbete:
Hur ser du på den tyska översatta litteraturens ställning i Sverige? Har den haft någon glansperiod?
– Undanskymd, kan man väl påstå. Glansperioden var kanske 1800–1940. Sverige är kulturellt en anglosachsisk koloni. Vi importerar skvalmusiken, filmerna, TV-serierna, nyheterna och snabbmaten därifrån.
Vilka aktuella tyskspråkiga författare skulle du vilja se översatta till svenska?
– Den nya tyskspråkiga litteraturen överblickar jag inte. Själv vill jag fortsätta att översätta ”mina” levande författare: Durs Grünbein och Jenny Erpenbeck, bägge två så unga att de räcker min tid ut. Och fortsätta att översätta W.G. Sebald. En rolig deckarförfattare, vars böcker också är filmade, är österrikaren Wolf Haas, men inget svenskt förlag har mig veterligt velat ge ut honom.
Hur ska man skapa intresse för skönlitteratur från det tyska språkområdet? Etermedia, filmimport, författarbesök, tidningsreportage?
– Allt det du föreslår måste nog till.
Hur gör man svenska av tyskan utan att förändra känslan i texten?
– Att översätta från tyska till svenska är ju en jämförelsevis okomplicerad historia. Svenska, har det sagts, är en tysk dialekt. Som översättare får man läsa, lyssna till textens röst, vad den säger och hur, och sedan härma så gott man kan.
Vad har varit särskilt svårt och väldigt enkelt av det du har översatt?
– Mycket svårt: Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz – Berlindialekt från 20-talet, collageroman, oräkneliga mer eller mindre dolda, mer eller mindre förvanskade citat. Mycket enkelt har väl inget varit. Däremot så roligt att jag lyfte från skrivbordsstolen av lycka: Libuse Moníkovás Fasaden. ”Enkelt” i så måtto att jag kände mig självklart hemma i texten: fyra böcker av min syskonsjäl Helga Schütz.
Hur är översättarnas ekonomiska villkor i Sverige?
– Jag når inte upp till vad svenska män och kvinnor tjänar i genomsnitt. Men jag tillhör gudskepris de lyckliga 157 kulturarbetare som hann få ”konstnärslön” innan den borgerliga regeringen beslöt att avskaffa den i maj i år. Jag har aldrig mindre än 212 000 kronor brutto att leva på – drar jag själv in mindre, fyller staten på. Men blir min årsinkomst 268 533 kronor eller mer får jag noll från staten.
Vilket av de priser du fått uppskattar du mest?
– Elsa Thulin-priset 1994. Branschens pris, kollegernas val. Utdelas i år för femtionde gången och går till Inger Johansson, som översätter de svåraste texter man tänka sig från rumänska.
Vad arbetar du med nu?
– Till bokmässan i Göteborg kom en essay av Durs Grünbein: Atlantis barer. Fjorton dykningar efter en versrad på förlaget Ersatz. Annars arbetar jag sedan länge – alltför länge, tycker min förläggare - med en nyöversättning av Thomas Manns Bergtagen. Det är sannerligen ingen lätt text, och jag har bråttom, måste bli färdig före påsk 2011.
Vad skulle du helst vilja översätta?
– Jag har drömt om att översätta Thomas Manns Doktor Faustus. Goethes Wilhelm Meisters läroår har jag liggande i råöversättning, inte för att förläggare fattas utan för att jag inte kommit underfund med hur den ska låta på svenska.