"Från vilken station reser man till Lwów?
Om inte i sömnen, i gryningen,
när det är dagg på väskorna..."
I dikten "Resa till Lwów" söker den polske poeten Adam Zagajewskij efter sin barndoms förlorade Ukraina. Han är inte ensam. Det kryllar av folk som letar efter sitt förlorade Ukraina. Tänk att ett land kan gå förlorat för så många, så många gånger, inte bara för poeter.
Nu ropar rubrikerna svart om Ukraina: krig, konflikt, konkurs, korruption! Fördomarna om landet sitter mycket djupare än kunskaperna. Vem talar nu om Ukrainas fantastiska litterära arv?
Zagajewskijs dikt handlar om alla som tvingats lämna staden, med eller utan väska i hand. Om alla som enrollerats i krigen, om judarna som deporterades under Förintelsen, om de som tvångsförvisades av Sovjet. Zagajewskijs Lwów är alltså huvudstaden i Galizien i västra Ukraina, och heter så på polska. På ukrainska heter den Lviv, och på tyska Lemberg och tillhörde länge Österrike-Ungern. Här bodde en gång tyskar och polacker, österrikare och judar, rutener, ukrainare och ungrare. Och ryssar och rumäner.
Och det vimlar av författare: Joseph Roth, Herbert Zbignew och Stanislaw Lem kommer alla från Lviv. Den sällsamme Bruno Schulz tillhör kretsen, och mannen med det dåliga ryktet, som var så svag för grymma kvinnor i päls, Leopold Sacher-Masoch. Han som namngett sadomasochismen, och som kittlade dem alla.
Joseph Roth har nog ärvt sin ambivalenta kvinnosyn härifrån- precis som Kafka! - en mix av skräck och längtan. Roth var judisk journalist och författare, som skrev på tyska. "Förbannad, försupen - men skarp" tecknade han sig själv. Han dog utskriven och utsupen i Paris. Hans roman "Radetzkymarschen" går till hävderna som en av de bästa om första världskriget.
I staden Drohóbycz, tio mil söder om Lviv, bodde Bruno Schulz. Han var en blyg teckningslärare, som skrev sällsamma berättelser på polska. Även hans fantasier handlar om små män som dras till stora kvinnor i päls och vassa klackar. Och om dryga borgare, magiska fåglar och hemliga trädgårdar. "Kanelbutikerna" heter hans mest berömda bok. Schulz sköts ihjäl på öppen gata av en nazistisk officer.
I väst hyllas Schulz som det geni han är, i östra Ukraina vet man inte vem han var. Och inte vill man veta det heller. Det är trist.
Östra Ukraina har sina egna litterära genier, som alla tillhör den stora ryska skatten. Minst tre av dem bygger bryggor till Schulz i hemlighet. Det gäller Vasilij Grossman, som var krigskorrespondent i Röda armén. Med egna ögon såg han hur Roths och Schulz - och hans egen - kultur raderades ut av nazister och medlöpande ukrainare. En dubbel tragedi. Miljoner människor sköts över leriga gropar.
Isaac Babel föddes i Odessa. Också han var Röda arméns korrespondent, under inbördeskriget och kriget mot Polen 1920-21. Babel är en underbar stilist. "Ingen kula kan så genomborra ett hjärta som en väl placerad punkt.", skrev han stöddigt. I hans roman "Ryttararmén" krossar ryska och polska förband små judiska byar i Galizien och Volhynien, lika hänsynslöst, oavsett ideologi. Judarna är i vägen, bara. 1938 var det Babel själv som stod i vägen. Han avrättades med ett nackskott i Ljubjankafängelset.
I Kiev föddes Michail Bulgakov. Också han har skildrat kriget och nationalismens följder i "Det vita gardet". Men när Mästaren och Margarita flyger in över Moskva och vänder upp och ner på sovjetmentaliteten, blinkar han över gränsen till Bruno Schulz poetiska magi.
Staten Ukraina må vara bankrutt. Dess litterära kapital är ett av världens mest solida. Detta nationella arv har inga gränser, det tillhör oss alla.