Än en gång skiftar den sena kvällshimlen i guld och violett över mogna veteåkrar, syrsorna spelar och jag ställer klockan på 07.04 för att kunna snooza till 07.09 och vara prick i tid till mitt sommarvikariat på UNT. För femte året i rad. Det är bra så, jag ogillar oförutsägbarhet.
Tvära kast och flyktiga bekantskaper sitter det i min ryggmärg att undvika. Det är i alla fall så jag väljer att förklara varför jag har sett så lite film och föredrar tjocka böcker framför tunna. Att ge sig i kast med något som inte ens kommer att bestå tills solen går ned (eller upp, jag är en obotlig nattuggla) känns inte värt besväret. Om jag mot förmodan skulle hinna uppslukas på två timmar blir det snopet att återvända till verkligheten.
Oavsett om jag gillar dem eller inte vill jag ha mina fiktiva bekanta tätt inpå livet under längsta möjliga tid, så jag hinner se dem växa, förfalla och överraska.
Jag skulle inte tycka det var värt besväret att lära känna Gandalf och Frodo om jag visste att jag skulle bli utkastad ur Tolkiens Midgård innan jag vant mig vid det ständiga hotet från ringvålnaderna och bristen på kvinnliga huvudpersoner.
Majs evinnerliga ältande av kakrecept och hur mycket bättre hon är på att följa dem än andra fruar ger mig psykiskt eksem, men är också det som gör Kristina Sandbergs böcker så påträngande att jag inte kan släppa dem.
Som journalist ska man uttrycka sig kort och kärnfullt. Det går att få mycket sagt på få rader. Men när jag är ledig, då läser jag tjocka böcker och bingetittar på tv-serier.
Onda tungor skulle kunna hävda att jag väljer kvantitet framför kvalitet. Och visst, även om jag har slutat följa ”Hem till gården” slaviskt så medger jag att det snarare beror på att det går så dåligt för alla karaktärer än på att såpan inte ger mig tillräcklig intellektuell stimulans.
Samtidigt är kvalitet och kvantitet inte nödvändigtvis motsatser. Varför nöja sig med lite av det goda när man kan få mycket?
”The Handmaid’s Tale” är till exempel en tv-serie som uppfyller alla mina krav på kvalitet. Förutom då att den har tillräckligt många avsnitt för att karaktärerna ska börja kännas som vänner, fiender eller svårplacerade på skalan.
Jag fungerar förresten inte särskilt annorlunda när det handlar om verkliga människor. Mingel är inte min grej, speciellt inte med folk jag antagligen inte kommer att träffa igen. Då stannar jag hellre hemma och läser en tjock bok eller tittar på en såpa.