Upplöst tid och hormoner

Göteborgs dans- och teaterfestival har alltid visat scenkonst av världsklass. Inför årets festival sänkte staden sina anslag med 800 000 kronor vilket krympte även regionens. Följden har blivit en mindre festival på mindre scener.
- En viktig fråga är om man kan göra en festival hur liten som helst och ändå kalla den festival? Det tycker jag inte, men man kanske inte ska göra en festival hur länge som helst. Det får vi fundera på när vi stängt porten för i år, men just nu känns det bara jätteroligt, säger Birgitta Winnberg Rydh, konstnärlig ledare.

Minskningen från 12 000 till 6 000 biljetter beror också på att flera förställningar riktar sig till en liten publik. På fjolårets festival gjorde Roberta Bosetti and Renato Cuocolo succé inför en person åt gången på ett hotellrum. I år håller de till på galleriet Konstepidemin. "Love me tender" heter föreställningen där en främling, fem per dag, bjuds in i något väldigt privat som utspelas i ett mörkt rum. Snuskigt?
- Jag såg föreställningen i Italien. Du får en mörkerkikare och får gå in och leta, säger Brigitta Winnberg Rydh hemlighetsfullt.
Att duons ena hälft, Renato Cuocolo, är svåger med David Lynch tycker hon säger något om föreställningens känsla.

Som kanske ännu mer omtumlande beskriver hon den svenska Londonbaserade konstnärsduon Lundahl och Seitls ljudverk "Symphony of a missing room". Publiken, sex åt gången, lyssnar via hörlurar till ljudeffekter och får också en personlig och annorlunda guidning genom Göteborgs konstmuseum. Via ljuden och instruktionerna i hörlurarna styrs uppmärksamheten alltmer bort från det visuella och riktas i stället in mot det egna medvetandet.
- För mig var det en meditation. Jag befann mig i den här känslan i en timma, men det kunde lika gärna ha varit ett dygn eller fem minuter, det var en sådan upplösning av tiden.
- Det var så häftigt, jag är rädd för att göra om det eftersom jag inte vill förstöra den första upplevelsen.

Men de flesta uppträder ändå för en stor publikskara. Inviger på fredag gör den Berlinbaserade argentinska koreografen Constanza Macras. I snart tio år har hon och hennes dansare jobbat med samma barn och ungdomar från Neukölln, ett av Berlins sociala problemområden. I dag är de 15, 16 år och "Hell on earth" är deras andra starkt uppmärksammade föreställning om den verklighet de står i själva.
- Det handlar väldigt mycket om sexualitet, mycket hormoner, säger Constanza Macras.