För fler artiklar som den här: följ oss på UNT:s kultur- och nöjesredaktion på www.facebook.com/untkulturKlicka här.
Susanne Sigroth-Lambe, reporter
”Goodbye Englands rose ...”, jag trodde inte mina öron när jag hörde den mesta tryckaren från tonåren strömma ut från tv:n under prinsessan Dianas begravning 1997. Eller snarare ”A candle in the wind”, som är ursprungstiteln från 1973. Texten var omskriven för att passa just denna stunds allvar.
Egentligen skrevs låten för en annan kvinnlig tragisk ikon, Marilyn Monroe. Vilket jag visste när jag klev runt på dansgolvet med tonårssvettiga killhänder i midjan. Sorgsna kvinnoöden och ett oändligt vemod i vackra ackord fäster bra i minnet.
Karin Andersson, redaktör
"Jag var 13 år när den brittiska prinsessan Diana omkom i den där hemska bilkraschen i en tunnel i Paris. Olyckan i sig satte sig hårt hos mig och mina klasskamrater, kanske snarare för dess dramatiska inramning än för att vi egentligen visste vem Princess Di var. Så när Elton John sjöng sitt farväl till Englands ros på begravningen grät vi ikapp. Dagarna, nej veckorna, efter ceremonin cirkulerade utskrifter med sångtexten på under rasterna och vi sjöng med en sällan skådad inlevelse. Lite märkligt att det var vid en begravning som Elton John föddes i mitt medvetande."
Jens Pettersson, nöjesredaktör
"Precis som min kollega här intill, Björn Stenberg, så har jag tillbringat åtskilliga sena timmar i Uppsalas discjockeybås. På hans tid vände man vinylplattor, jag själv matade in och ut cd-skivor (i dag spelar man upp musiken från usb-stickor, ja, jag vet – visst låter det tokigt). Och det som på något vis fångar styrkan i Elton John som artist är att han har lyckats vara relevant genom alla dessa tidsåldrar. Ända från mina föräldrar – till mig själv – och nu till mina barn, som sitter i tv-soffan, kollar på ”Lejonkungen” och sjunger med i ”Känn en doft av kärleken” (”Can you feel the love tonigth”). Det är inte många av världens artister som har lyckats med det konststycket."
Björn G Stenberg, musik- och filmredaktör
"Året var 1973 och jag jobbade stadigt som dj i Avesta Folkets Park. Jag kände väl till Elton John sedan ett tag, han hade fått ett rejält genombrott redan med albumet ”Tumbleweed connection” och ännu mer med albumet ”Honky chateau”. Ännu hade inte de fåniga glasögonen tagit över utan han hade en rejäl credit som artist. Han släppte ”Don’t shoot me I’m only the piano player”, ett slags uppvisningsalbum i olika stilar, och där fanns 50-talspastischen ”Crocodile rock”, ingen låt fick upp folk på dansgolvet som den just då."
Karolina Bergström, reporter
"Året var 1992 och jag hade lyckats komma över en biljett till The Freddie Mercury Tribute Concert i London, där jag då befann mig. Att få se mina dåvarande idoler Metallica och Guns N’ Roses var förstås den stora lockelsen. Men, föga anade jag att en brittisk popmusiker skulle göra lika stort intryck. När Elton John äntrade scenen med ”Bohemian rapsody” var det mörkt, och vi hade alla trötta ben efter många timmar. Men han lyfte Queens klassiska låt till nya höjder – inte minst när Axl Rose till kaskader av pyroteknik frustade in på scenen och fick halva Wembley att hoppa jämfota. Den omaka duon var helt klart kvällens stora behållning."
Anna Ehn, redaktör
"Elton John? Om jag ska vara uppriktig: mest ett bakgrundsbrus under uppväxten. Han har ju alltid funnits där. Men visst svängde vi väl till ”I’m still standing” där i tonåren, som i mitt fall inföll på 80-talet. När jag nu ser om videon till nämnda låt, förbluffas jag mest över hur alla åmar och kråmar sig i baddräkter och kroppsmålningar. Det blänker och glänser, helt enligt den tidens melodi.
Och visst är det något av en bedrift. Att Elton John hela tiden har lyckats anpassa sig till olika decenniers estetik – fast alltid med de egna brillorna på. "
Hur minns du Elton John? Kommentera gärna nedan!