Trots att hon var tillbakadragen, närmast blyg, och absolut inte frivilligt äntrade barrikaderna. Men hon ville förändring, och fann att kampen valde henne.
Hon fick betala dyrt för sitt engagemang. Ann Margret Holmgren var medlem av den liberala föreningen Verdandi, och 1887 bevistade hon föreningens första debatt i Uppsala, som väckte skandal. Ämnet var Vilka är de viktigaste önskningsmålen i sedlighetsfrågan? Det handlade om äktenskapet, prostitutionen och den fria kärleken. Ungsocialisten Hinke Bergegren deltog i mötet, talade om preventivmedel och ”nämnde saker vid deras rätta namn”.
Debatten blev utskälld i pressen, både i Uppsala och Stockholm. Uppsala universitet utmätte straff mot enskilda verdandister, styrelsen för Verdandi varnades.
***
Ann-Margret själv hade ju gått på Gillet med styrelsen och föredragshållarna. I en anonym insändare i tidningen Upsala varnades stadens familjer från umgänge med henne. Det var regelrätt mobbning. Folk slutade hälsa, och hon fick stänga sin salong. ”Att folks aktning var mig så kär som den var, det visste jag inte förr än jag hade mistat den”, skrev hon.
Utskämd som kulturradikal for hon några år senare på agitationsresor från Ystad till Gällivare, och propagerade för kvinnlig rösträtt. Hon blev en av de ledande i rösträttsrörelsen.
Om somrarna fjällvandrade hon i Norge, i sällskap med hela den svenska liberala intelligensen.
***
De svenska kulturradikalerna var galna i Norge. Dockhemmets Nora är ju norska, liksom Björnsons ”handskemoral”, det vill säga att samma regler för sexualmoralen borde gälla för män och kvinnor. Tanken att männen skulle sluta gå till prostituerade och sitta avhållsamma med benen i kors gav Strindberg blodstörtning, men Sveriges blåstrumpor hyllade Ibsen och Björnson.
Mot slutet av 1890-talet upphörde de idylliska Norgeturerna abrupt. Unionskrisen splittrade också kvinnoleden. Militärerna hotade rentav med invasion. Ann Margret Holmgren tog Norges parti, och skriver 1899 i ett brev till vännen Ellen Key:
”Jag pinas som en mask af att bara sitta och se och höra alla nedrigheter mot Norge och mot dig och inte knysta. Man blir demoraliserad af detta. Ha då vi alla frisinnade - Ellen Key undantagen - fiskblod i våra ådror?”
***
1898 hade Ellen Key retat gallfeber på de konservativa genom sin broschyr Svensk eller storsvensk patriotism. Där försvarade hon Norges alla krav på självständighet och förordade en fredlig, fullständig skilsmässa. Tänkvärd är hennes analys där hon skiljer på (sund) hembygdskänsla och (osund) nationell chauvinism. Hon kallade Norge ”ett lika framskridet kulturland som Sverige är ett efterblivet”. Det blev droppen. Ungdomens förförare Ellen Key hade nu också blivit fosterlandsförrädare.
Att som Ann Margret Holmgen offentligt erkänna vänskap med häxan Key var inte särskilt smart, men för henne var det nödvändigt.
Just därför ska vi hedra Ann Margrets minne. En kvinna som inte hade fiskblod i ådrorna.