Uppsalas Husby

KRÖNIKA. De mekanismer för ekonomisk utjämning som fanns i det svenska samhället har sedan nittiotalet stegvis plockats isär, skriver Ola Larsmo.

Ola Larsmo

Ola Larsmo

Foto:

Kultur och Nöje2013-05-26 11:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

1993 skrev jag och Göran Greider ett reportage om den då nya förorten Stenhagen. Det var i spåren av den förra finanskrisen, och det fanns inga offentliga medel till någonting. I Stenhagen existerade då knappt en affär, än mindre ett bibliotek. Vi talade med närpolisen Göran Hårde, som var mycket bekymrad över utvecklingen. Han berättade också hur han en natt gripit en man som höll på att skruva ned den sista brevlådan i stadsdelen. Denne visade sig vara från posten och hade kommit dit nattetid för att undvika bråk. Ty den där brevlådan var ”storsamhällets” sista symboliska närvaro.

Sedan blev Sveriges ekonomi bättre. Stenhagen växte upp. Men 2004 var det dags igen i Uppsala - nu sköt någon mot gatskyltar i Gottsunda och mot socialkontorets fönster. Expressen drog till med ”Gängkrig i Uppsala”. Under en månad talade jag med många olika människor om varför Gottsunda skulle utmålas som East LA. Orolig blev jag först när jag insåg att de politiker jag intervjuade visste ganska lite om demografin – hur Gottsunda var en av de yngsta stadsdelarna, med stora grupper av barn som skulle bli tonåringar ungefär 2010. En av de vuxna jag talade med från föreningen LaSofta beskrev ungdomarnas sits genom att rita en kvadrat med en streckgubbe i mitten. ”Vart man går möts man av en vägg”, sade han. Det ekonomiska utrymmet krympte. Och den mörka mediebilden skapade alltmer vad en forskare kallade ”negativ identitet”.

2008 var det bråk i Rosengård. Uppdrag granskning gjorde ett stort reportage och pekade bland annat på hur de privatiserade hyresrätterna tillåtits förfalla på ett vis ingen fastighetsägare vågat sig på om hyresgästerna varit mer resursstarka. Drypande fukt, mögel, kackerlackor. Och ”marknadsmässiga” hyror. Stor uppståndelse. Men när Svenska Dagbladet gör ett återbesök 2011 är möglet är kvar. Hyrorna också.

Read my lips: den som tänder eld på en skola är en mordbrännare. Den som tänder eld på en restaurang eller en grillkiosk vill förstöra arbetstillfällen. Allt våld slår upp hål i den sociala väven, och alla insatta vet att det rör sig om en liten grupp som eldar bilar, inte sällan på beställning. Den ”negativa identiteten” bekräftas. Men utsåld allmännytta, nedskurna medel till socialtjänsten, höjda pendlingskostnader från ”periferi” till ”centrum” beskrivs aldrig som social vandalism. Och varför hör vi så sällan om de tusentals människor på plats som arbetar med att få världen att fungera? För att det är mindre sexigt än en brinnande bil, pucko.

Vad vi behöver är jobb, skrek en ung man i bakgrunden av Morgonekots rapportering från Husby häromdagen. Bättre sammanfattning finns nog inte. Men ”stimulanspolitik” är i dag ett ord med samma laddning som ”Voldemort”. De mekanismer för ekonomisk utjämning som fanns i det svenska samhället har sedan nittiotalet stegvis plockats isär, oberoende av om regeringen varit socialdemokratisk eller borgerlig. Det är mer än en brevlåda som försvunnit sedan 1993.