Ursprungssoundet är tillbaka

THRASHMETAL. Det har talats om sellouts såväl som kommersiella självmord. Efter den vansinnigt stora försäljningssuccén med sitt självbetitlade album från 1991 har Metallica till många fans fasa lekt med de flesta musikstilar som går att blanda med metal. Varför de varit så ivriga att hela tiden gå vidare är svårt att säga.

Kanske har de ivrigt letat efter ett nytt koncept med vilket de kan upprepa framgångarna från början av 90-talet. Kanske anser de sig ha tjänat tillräckligt med pengar för att fullständigt strunta i skivförsäljningen (Napsterstämningen talar dock emot det).

Death magnetic visar i alla fall att bandet ännu inte är beredda att placeras i facket "poporkester" som en del svenska tidningar omnämnde dem som när basisten Cliff Burton dog i en bussolycka under en turné i Sverige 1986. Snarare är nya albumet en tillbakagång till det ursprungliga soundet. För att verkligen fjärma sig från de kritiserade nu-metal-influenserna har de nästan helt avvecklat de melodiösa inslagen. Ett undantag är The day that never comes vars första halva är en klassiskt vacker Metallicaballad.
Annars är det främst melodierna som saknas för att Death magnetic ska leva upp till bandets fem första plattor. Och det hammarslagsenkla maglandet från Kill 'em all.

Ursprungssoundet är tillbaka

Det är främst melodierna som saknas för att plattan Death magnetic ska leva upp till Metallicas fem första plattor.