Vacker film om ett trasigt land

Rumänien har en hel del intressanta regissörer just nu, som Razvan Radulescu, Hanno Hoefer, Cristian Mungiu, Constantin Popescu, Ioana Uricariu och inte minst Corneliu Porumboiu. Dessa regissörer har något gemensamt och det är deras uppväxt under Ceauþescus kommunistregim som år 1989 störtades genom Rumänska revolutionen. Hur man anpassar sig till ett liv i dagens Rumänien, i efterdyningarna av en polisstat, är något som Corneliu Porumboiu undersöker i sin berättelse.
Vi får följa polisen Cristi som arbetar med ett fall där man står i kast med att gripa en ung man för langning, men hans samvete hindrar honom. Straffet för langning är hårt och Cristi vill inte förstöra en ung människas framtid. Till slut står valet mellan att följa det egna samvetet eller sin plikt att upprätthålla lagen. Hans överordnade halar då fram ett uppslagsverk för att reda ut saker och ting.

En något avvaktande kamera presenterar långa tagningar i realtid, som gränsar till en dokumentär karaktär. Vi iakttar Cristi som i sin tur iakttar denna unga man och dennes vänner. Vi väntar och Cristi väntar. Det är inte bara i hans arbete vi följer honom utan vi ser honom också utför sina dagliga rutiner, som att äta middag och samtala med sin flickvän. I en scen när han kommer hem från sitt arbete och slår sig ner vid bordet för att äta, dånar samtidigt musiken från flickvännens dator.

Hela tiden är kameran stilla fixerad vid Cristi som äter. Låten som spelas från vardagsrummet hinner gå på repeat innan han ätit klart. Porumboiu strävar efter att återge en så sann bild som möjligt av verkligheten och missar heller inte en enda detalj. Det är utan tvekan en vardag vi bevittnar.
Något som är tydligt här är avsaknaden av direkt förändring efter regimfallet. Vi ser ett fattigt Rumänien där man fortfarande kämpar med att bygga upp landet. Kameran följer Cristi när han vandrar runt i de labyrintiska korridorerna i polishuset, en metafor för hans sökande efter mening. Vi förstår att Cristi har problem i sin relation med flickvännen. Han brottas även med sitt arbete att följa lagen och lyda under auktoriteter och med att anpassa sig till föråldrat samhälle. Polis, adjektiv är en absurd och intelligent, neorealistisk skildring av en polis på spaningsuppdrag, där bild vävs samman med handling. Dialogen är avskalad och de vackra bilderna av ett trasigt Rumänien talar många gånger för sig själva.

Vacker film om ett trasigt land

Från det starka filmlandet Rumänien kommer Polis, adjektiv - en absurd och intelligent film, anser Emma Dahlin.